Dag 11. Att skämmas över sin viktnedgång
Hur galet det än låter så skäms jag när jag lyckats gå ner i vikt och jag tror att det är en bidragande orsak till att
jag inte klarar ( har klarat ) av att hålla den nya lägre vikten.
Jag ska försöka förklara - behöver också för min egen del faktsikt få ner detta svart på vitt för att kunnna försöka förstå vilka mekanismer som styr över mig och min vikt.
När jag gick ner i vikt efter min första graviditet var det inte några större problem. Jag kunde ta emot gratulationer och kommentarer om hur fint jag kommit tillbaka i kroppen efter graviditeten.
Tyvärr , fokus på vikt under och efter graviditet är inte hälsosamt men likaväl som totala främlingar tyckte det var ok att" klappa magen" och kommentera den , så var det lika fritt fram för alla att prata om ens vikt.
Den viktuppgången var ju ( inte bara 
) mitt egna ätandes och dåliga karaktärs fel.
Nu när alla barnen är större och det inte flera år senare går att skylla övervikt på graviditeskilon har jag hamnat i ett helt annat läge.
Nu har jag ju bara mig själv att skylla hur jag ser ut. Det är jag som väljer att äta det jag gör - ingen tvingar mig till det.
Hösten 2016 vägde jag 70 kilo och kände mig stark och vacker. När jag fick frågor om hur mycket jag hade gått ner i vikt ljög jag alltid och sa att de var mycket färre kilon än det faktiskt var. Jag kunde inte med mig att stolt säga "Jag har lyckat gå ner 30 kilo i vikt , helt på egen hand". Skulle jag säga det skulle jag ju faktiskt helt öppet erkänna att jag faktiskt varit gravt överviktig , inte bara lite småfet - och det är ju inte jag....eller ??
Handen på hjärtat - hur många av skulle glatt ställa upp i ett tidningsreprtage som i bild skulle skildra er
25-30 kilo tyngre och ert nya smala jag - med namn och bild där man blir igenkänd ?
Jag skulle aldrig i dagläget klara av det - skammen över att ha vägt så mycket överväger stoltheten att ha lyckats gå ner - och däri ligger nog en del av problemet för mig att faktiskt hålla min nya vikt
Jag är inte stolt över det utan tänker bara att jag faktiskt innerst inne är ett tjock männsika som är rätt värde -och karaktärslös - lika bra att trösta sig med en semla ....jag är ju ändå en jojobantare som en bekant till mig sa
Det här ska jag ta upp med min KBT terapeut nästa vecka och hoppas på verktyg att ändra de invanda tankarnas väg.
Gillar
Kommentarer
-
gittan52
Så otroligt skönt det måste vara att vara ifas både med vikten men också det mentala.
Längtar tills jag uppnår det !
Kikade på din profil och din " viktticker" inspirerar verkligen !
-
Jag kanske sticker ut med mitt svar, men jag har aldrig tänkt på att om någon ger mig en komplimang för min viktminskning att dom tyckte jag var ful när jag vägde mer. Eller om jag skulle byta frisyr att jag var ful i min förra. Det vore att alltid anta det sämsta om sina medmänniskor, det behöver ju inte vara svart eller vitt.
Jag är stolt över min livsstilsförändring, och berättar gärna om någon frågar. Det är ändå mitt liv det handlar om.
Sen har det ju varit många diskussioner här på MD om att skriva om hg upp och ner, och att vi grattar varandra för minsta förändring. Om vi tog bort de blogginlägg med denna information, så skulle 75 % av inläggen på MD försvinna, och enligt mig så tappar MD hela idén med vad det hela handlar om. Viktminskning och tankar kring det.
Jag har även tagit upp oss som redan gått i mål, om vi är provocerande eller peppande. Det är en tanke jag har brottats med många gånger, ska jag fortsätta eller avstå bloggandet?
Det tål att tänkas på...
Annars är det ett intressant inlägg, det visar hur olika vi tänker👍☺
-
paloma
Härligt att läsa , du har med stor sannolikhet en bra självkänsla och du är ju också som du skriver STOLT över vad du genom din livsstilsförändring ar åstakommit.
Jag brottas
med extremnt låg ( om ens mätbar ) självkänsla och obefintlig självmedkänsla.
JAg tor inte det sämsta om andra - "bara" om mig själv
Att bli på hejad när man själv valt att ta upp en viktmisnkning är ( för mig ) härligt och peppande.
Ni som lyckats att både gå i mål och sedan hålla vikten - ni inspirerar och är föreblider så snälla sluta inte att blogga.
-
Jag lider tyvärr av dåligt självförtroende p.g.a saker som hänt i mitt liv, men just mätbara resultat kan jag känna mig nöjd med mig själv över.
Det finns alltid människor som medvetet eller omedvetet kan ge komplimanger som inte känns bra, och jag har så många gånger i mitt liv ändrat mig efter deras tycke och smak...nu är jag så pass gammal och förhoppningsvis livserfaren att jag klarar av att göra det jag själv tycker är bra.
Att fortsätta att bloggar här är vissa dagar lite dubbelt, för jag har inte någon pågående viktminskning att rapportera. Men innan jag gick med i en "Hålla vikten" grupp, så övervägde jag att sluta att blogga, jag tyckte själv att det mesta jag skrev om var upprepningar och inte så intressanta saker. Den känslan kan jag ha vissa dagar fortfarande, men så länge det ger mig något fortsätter jag☺
Jag har dessutom fått många nya följare, och hoppas att dom står ut med mina inlägg😉
Jag tror att du kan mer än du tror, det visar framför allt hur populära dina inlägg är...du har något viktigt att förmedla till oss andra på MD👍
-
paloma
1000 tack för dina fina ord ! Blev riktig rörd ( att lilla jag har något att tillföra )
Glad för din skull att du kan känna dig nöjd med dig själv i situationer som är " mätbara" - förstår hur du tänker kring det och det fick ju mig att fundera vidare.....( kanske blir ett nytt inlägg någon dag )
Sen lite tankar kring hur "viktigt " det är för oss människor att passa in och dess verkningar
Det är mänskligt att vilja passa in. I psykologin finns en teori som heter sela-presentation theory som bland annat handlar om hur vi försöker anpassa oss efter andra för att bli accepterade. Det är något vi alla gör, varje dag, hela tiden, mer eller mindre.
Det finns också något som heter sela-presentation motivation som handlar om att vi är olika motiverade att passa in. Är man väldigt motiverad till det, då skapar det också lättare ångest om man faktiskt inte passar in, får kommentarer eller märker att folk tycker eller tänker något om en.
Hoppas som sagt att du fortsätter blogga , och jag som helt ny tycker ju att allt du skriver är nytt & fräscht
Kram
-
Jag håller med dig i det du skriver, vi vill alla passa in. Men även den som ser självsäker ut kan vara osäker, det brukar jag försöka tänka när jag får komplimanger som snarare är mer åt förelämpningshållet.
Som när jag träffade min syster på mitt barnbarns dop för 2 år sedan, hon sa att det var orättvist att jag var den smala och snygga i familjen nu när det alltid varit tvärt om. Hon var ju van att ha den rollen, så nu tyckte hon att det var jobbigt. Det var svårt att tacka för den komplimangen.
Tack själv för ditt beröm!
Kram❣
-
Förutom skammen som du pratar om 8veckor, så finns kanske också undermedvetet rädslan för att verkligen lyckas gå ner, den här gången. För vad händer då? Vem är man då, om man inte är den vanliga, mulliga tjejen bland alla sina mulliga väninnor? Om man lyckas med något som alla andra misslyckas med? Om man envisas med att fortsätta tacka nej och vara karaktärsfast. Här på Matdagboken är vi nog stöttande och peppande och allt det där, men i verkliga livet tycker jag att det är gott om terrorister även i ens närmaste omgivning.
Jag ska på Räkfest på lördag med bara "tjejerna", och jag förbereder mig redan mentalt på kommentarer av alla slag. Det är klart att det vore enklare för alla parter om jag bara fortsatte att vara samma, glada, mulliga människa.
-
paloma
åh vilken igenkänning ...
Min yngre syster har alltid varit den smala , och då lite per automatik , den snygga av oss två.
Att hon är 10 cm kortare och har en diet som består av svart kaffe och ciggareter är ju inte det första man lägger märker till- det är vår olika vikt.
När jag är överviktig säger hon alltd- Nej du är INTE tjock , du är perfekt ( och så nyper hon sig själv i lite hud som helt saknar underhudsfett ). När jag har gått ner i vikt och periodvis varit smal är hon den första som säger
-Akta dig nu så du inte blir för smal och ser tärd och gammal ut ......Du borde äta upp dig lite.
Att jag ska komma och ta " hennes" plats som den smala finns inte i hennes värld
( Nu vill jag inte vara anorektisk som hon är men ni förstår )
Att hennes rökning och konstanta undervikt nu tar ut sin rätt- i att hon ser mycket äldre ut än hon är och att hon alltid får frågan när vi är tillsammans om hon är den äldre av oss - får mig skamset at erkänna att det ibland känns skönt
-
Paloma Det är jätteinspirerande med medlemmar som du som har nått sitt mål! Vi vill ju alla dit och då är det fint att se att andra lyckas ”kan hon så kan jag nog också”
-
seglar67
visst är det så -man blir ju en obekväm jävel
men håll ut och segla fram mot DINA mål , jag ( Vi )kommer peppa och stötta under tiden
Jag skrev lite om det i mitt svar ovan till paloma också hur man uppfattas och kritiseras av tom sina närmsta.
Jag har redan börjat fundera på hur jag ska äta och vad jag ska svara när frågan kommer upp under sportlovet då jag och barnen ska bo tillsammans med en annan familj.....galet att det här med vikten tar upp så mycket tid och ger sådant huvudbry....
-
Visst har det hänt att jag inte velat avslöja hur mycket jag egentligen gått ner till alla som har frågat. Jag har gått ner 44 kg sedan jag vägde som mest 2011, men till vissa säger jag bara att jag gått ner mer än 20 kg vilket ju faktiskt är sant. Tycker inte att alla andra behöver få veta allt, jag lämnar ut det som jag vill lämna ut. Matdagboken är bra, här kan man bolla saker med likasinnade. Jag har mest fått bra kommentarer förutom när några på jobbet tyckte att jag ”inte fick” gå ner mer i vikt, men då hade jag fortfarande ett BMI över 25 och förklarade att mitt mål är ett hälsosamt BMI på 24. Nu när jag hållt målvikten under snart ett år så har naturligtvis kommentarerna avtagit och jag har nästan glömt av att jag har vägt så mycket förut.
-
medlem16
Jag gick in på din profil och läste om dina vikt mål - skulle kunna kopiera dem rakt av.
Vilken bedrigt du gjort - och GÖR som lyckats hålla målvikten så länge
Jag bockar & bugar
-
Alltså, det här med MD och alla människor här som diskuterar, uttrycker åsikter och delar med sig av tankar och känslor och sen alla som kommenterar och gör det på ett sätt att alla mår bra. Det är inte vanligt när det gäller just skriven kommunikation, många är snabba att kasta smuts på varandra och klanka ner. Men här... är bryr vi oss om varandra. Ja kära nån vad jag blir lycklig av att läsa allas inlägg.
Medan jag läser så snurrar tankarna igång... hur upplever jag det...? Tja, till viss del kan jag tänka som så att vaddå, hur såg jag ut innan då, om jag är så himla snygg nu. MEN det beror på vem som säger det. För det är ju olika eller hur? Men helt klart är att jag skämms alla de gånger jag har gått upp igen. Jag har tagit avstånd från gamla kompisar, håller bara kontakten via mail, FB mm för att jag inte vill visa upp mitt feta jag.
En stor anledning till det är nog också att det som syns utanpå, är inte jag. Jag är inte fet, i mitt inre. Jag är inte pinnsmal heller, utan mer lite lagom.
Det jag reflekterar över nu är att för 3 år sedan, när jag gick ner 20 kg i vikt (de + lite till finns numera på plats igen) så fick jag mycket komplimanger för hur snygg och smal jag var (hade fortfarande ca 30 kg kvar så... så jäkla smal var jag inte men, smalare) och för varje nytt plagg jag köpte eller halsband eller... ja ni vet, så fick jag höra hur fin den blusen var, det armbandet, det ....
De kommentarerna kommer inte nu... trots ny snygg jacka eller superfin blus så är det ingen som kommenterar... Det funderar jag över...
Nåväl, ta hand om varandra där ute, ni är bäst
-
Hej Kicki47
åh vad jag känner igen mig i
" att det som syns utanpå, är inte jag. Jag är inte fet, i mitt inre "
Nej jag är ju inte det och därför har jag svårt att förlika mig med att jag är fet nu och när jag förhoppningsvis gått ner de kilon jag önskar kommer jag demonstrativ vända ryggen mot de tappade kilona och bara känna avsmak mot den jag var, ignorera förtränga och glömma bort det "tjocka jag"....fast det är nog där jag måste böja tänka om .
Hitta ett förhållningssätt till min vik , nuvarande och sedan också famtida oavsett + eller -.
Du får ingen "fin blus" kommentar av mig , men jag vill säga att dina inläg och kommentarer ger mig otroligt mycket och för mig är du fin .
-
Jag är glad för de som hänger kvar här även efter uppnådda mål för åtmonstone jag behöver läsa om folk som lyckas och sedan fortsätter lyckas och ju mer olika de är och har gjort desto bättre är det... och självklart finns det de som tycker det är kul att berätta annars skulle vi inte ha några före-efterartiklar och som sagt, eftersom jag blir inspirerad av dem så är jag förstås glad att de finns. Men sådan är alltså inte jag och hittills har jag trott att jag varit udda för att jag inte gillar kommentarer av det slaget trots att de väl är avsedda som komplimanger.
Min tanke är att jag inte ska utgå ifrån att det som gör mig glad också är rätt sak att säga till andra utan träna sin uppmärksamhet och försöka se dem som de är. För jag är säker på att ALLA blir glada när de känner sig förstådda av andra – när de är "sedda". Till och med om de visar att de inte vill bli kommenterade.
Logga in för att skriva en kommentar.