Dag 11. Att skämmas över sin viktnedgång
Hur galet det än låter så skäms jag när jag lyckats gå ner i vikt och jag tror att det är en bidragande orsak till att
jag inte klarar ( har klarat ) av att hålla den nya lägre vikten.
Jag ska försöka förklara - behöver också för min egen del faktsikt få ner detta svart på vitt för att kunnna försöka förstå vilka mekanismer som styr över mig och min vikt.
När jag gick ner i vikt efter min första graviditet var det inte några större problem. Jag kunde ta emot gratulationer och kommentarer om hur fint jag kommit tillbaka i kroppen efter graviditeten.
Tyvärr , fokus på vikt under och efter graviditet är inte hälsosamt men likaväl som totala främlingar tyckte det var ok att" klappa magen" och kommentera den , så var det lika fritt fram för alla att prata om ens vikt.
Den viktuppgången var ju ( inte bara 
) mitt egna ätandes och dåliga karaktärs fel.
Nu när alla barnen är större och det inte flera år senare går att skylla övervikt på graviditeskilon har jag hamnat i ett helt annat läge.
Nu har jag ju bara mig själv att skylla hur jag ser ut. Det är jag som väljer att äta det jag gör - ingen tvingar mig till det.
Hösten 2016 vägde jag 70 kilo och kände mig stark och vacker. När jag fick frågor om hur mycket jag hade gått ner i vikt ljög jag alltid och sa att de var mycket färre kilon än det faktiskt var. Jag kunde inte med mig att stolt säga "Jag har lyckat gå ner 30 kilo i vikt , helt på egen hand". Skulle jag säga det skulle jag ju faktiskt helt öppet erkänna att jag faktiskt varit gravt överviktig , inte bara lite småfet - och det är ju inte jag....eller ??
Handen på hjärtat - hur många av skulle glatt ställa upp i ett tidningsreprtage som i bild skulle skildra er
25-30 kilo tyngre och ert nya smala jag - med namn och bild där man blir igenkänd ?
Jag skulle aldrig i dagläget klara av det - skammen över att ha vägt så mycket överväger stoltheten att ha lyckats gå ner - och däri ligger nog en del av problemet för mig att faktiskt hålla min nya vikt
Jag är inte stolt över det utan tänker bara att jag faktiskt innerst inne är ett tjock männsika som är rätt värde -och karaktärslös - lika bra att trösta sig med en semla ....jag är ju ändå en jojobantare som en bekant till mig sa
Det här ska jag ta upp med min KBT terapeut nästa vecka och hoppas på verktyg att ändra de invanda tankarnas väg.
Gillar
Kommentarer
-
Jag har inte läst alla kommentarer, så du kanske har fått denna vinkel på problemet redan. Men, jag känner som så, att jag blir faktiskt irriterad över att få min ev viktnedgång kommenterad fast jag inte bett om det.
Jag ör väldigt överviktig. Ja. Men varför förutsätts det att jag ska vilja gå ner i vikt, och att man ska få kommentera min kropp bara för det?
För många år sen, när jag hade varit väldigt sjuk, så fick jag ibland kommentarren att "så pigg du ser ut, har du gått ner i vikt?". Ja, jag var piggare - för jag höll på att repa mig, hade fått tillbaka glimten i ögonen, en bra hållning, spänst i stegen, leenden och färg på kinderna. Men - jag hade också gått upp flera kilo, för när jag var sjuk så hade jag inte orkat äta så mycket.
Vikten får för stor vikt. Helt enkelt.
Av detta har jag lärt mig att aldrig kommentera folks ev viktnedgång. Om jag inte vet att de jobbar för att gå ner i vikt. Det kan ju bero på nån form av sjukdom också. Inte så kul att gratta nån för viktmnskningen, och så beror den på cancer, t ex.
Det här med före- och efterbilder. Nja, om jag kunde få publicera en snygg före-bild på mig själv så. Men vanligen brukar man ju ta fram nån eländig bild där den stackars feta personen har urtvättade korviga mysbrallor och ser sur ut. Och så efter-bilden där den smala ser glad ut, och har nåt snyggt och klädsamt på sig och är fint sminkad.
Det sprids ändå mer och mer medvetenhet i samhället om att hög vikt inte handlar om "karaktär". Men jag skulle inte ställa upp, på det reportaget om det var aktuellt, för jag vill ine spä på den där bilden av den olyckliga feta och den lyckliga smala. Så är det ju inte eg. Det är samhället vi lever i. Jag har faktiskt inte bara mig själv att skylla för att jag är tjock. "No man is an island" Det är samhällets värderingar, och all tillgång till mindre bra mat, allt stillasittande, gener och uppväxt som också spelar in. Och man har ju kunnat visa i forskning nu att ju fler gånger man försöker gå ner, ju svårare är det för att kroppen ställer in sin "vikttermostat" och kräver mindre och mindre kalorier för att hålla jämvikt.
Det sker en kroppsrevolution nu, där kvinnor tar strid för att få ha sina vanliga kroppar. Den sker bl a Instagram, hos såna som Stina Wollter och sdahlstrom och bodyposipanda. Där får man lite motgift. Lite andra tankar. Därför hade jag nog svarat på ett annat sätt för ett par år sen. Jag har blivit mer stolt över den jag är idag, med kilon och allt. Julia Skotts bok "kroppspanik" (tror jag den heter) ger också lite alternativa synvinklar på dagens kroppshets.
Och slutligen - att du lyckats gå ner så mycket, då har du verkligen gjort nåt beundransvärt! Visat att du har uthållighet, måöfokus och jävlar anamma! Det som kallas "grit". Inte alls värdelös och karaktärslös. Om du kan få verktyg av KBT-terapeuten att frågastätta de tankarna är det nog fint. Låter som s k "tankefällor".
Senast uppdaterad 29 januari 2018 10:04
-
Flamenco
Håller verkligen med dig om att vikten får för stor vikt , och som du så klokt påpekar -
varför förutsätts det alltid att man vill gå ner i vikt ?
Det är glädjande att kroppsrevolutionen börjar ta utrymme och att en normal kvinnokropp inte är en tjock kvinnokropp , och att en kvinna faktiskt kan välja att känna sig vacker över att vara rund och ha former.
Jag vill gå ner i vikt pga av att jag har 3 yngre barn och för min hälsas skull , något mål om att visa upp en beach 2018 kropp ingår inte , fast jag sticker inte under stol med att det känns bekvämare och lättare i dubbel bemärkelse att gå i baddräkt och väga 65 kilo ist för 100 kg !
Senast uppdaterad 29 januari 2018 15:05
-
LUAL
Om du har möjligheten så läs boken , den är både informativ och rolig att läsa .
Nä , personer som skyller på att " de är som de är " och som vägrar att anpassa sig ( de behöver inte ändra på sin grundpersonlighet men bör lära sig att anpassa sig till olika situationer i privatliv , jobb och andra relationer ) blir förr eller senare väldigt ensamma eller omger sig bara med ja-sägare
-
8veckor
Nä visst skulle det vara bekvämare att gå på badstranden med mindre omfång. Eftersom värderingarna är som dom är. Men - jag vägrar att "huka i vassen". Är ändå mest i vattnet :-) och tänk vad bra jag flyter :-D Älskar verkligen att bada.
För mig har det inte varit vikten som legat som ett hinder för bad, utan det var när jag och barnens pappa skilde oss, och jag inte hade bil, och plötsligt försvann de där härliga gemensamma baden. Det var en jobbig process, saknade att skoja med barnen i vattnet. Det blev en del av sorgeprocessen i skilsmässan. Och så kändes det obekvämt att gå ner till det närliggande badet där småbarnsfamiljerna håller till (mina tonåringar ville inte gå dit därför) och alla andra verkade ha sällskap. Det kändes mer bekymmersamt än min vikt. Men det har jag också lyckats kämpa ner. Och gärna gå ner på morgonen medan det är lugnt och mest vuxna och en del andra ensamma "tanter".
Jag har onda knän och brukar ändå röra på mig mycket. Så nog vore det bra med en viktminskning. Men det borde ju inte innebära att samhället ska racka ner på mig för att jag är tjock. Räcker det inte med mina onda knän? Och det besvär jag har själv. Lite är det som när man är gravid. Att magen liksom är allas egendom. Att kommentera och klappa på, visserligen i detta fall menat positivt, men ändå.
Senast uppdaterad 29 januari 2018 15:03
-
Vilka läsvärda inlägg det blivit i den här bloggtråden! Jag är också med i klubben, både vad gäller att skämmas för viktnedgång (och uppgång) och att ha fått kommentarer som egentligen är välmenta på ett sätt, men ändå inte. Det är lätt att fascineras över vad folk kan häva ur sig. En av mina "favoriter" är kollegan som, när jag gått ner 40 kilo (typ tillbaka igen nu), frågade om det inte är skönt, etc. Det sista hon sa är det som stannat i minnet, nämligen "kan du inte ta med X och Y också till gymmet?"; X och Y är två kollegor som väger ännu mer än jag.
Jag hamnar i att känna mig mindre värd som överviktig än normalviktig. Det är absolut jag som tuggar kalorierna men det är också så att jag inte kan äta lika mycket som vissa andra utan att gå upp, man behöver bara titta i ett fotoalbum för att se familjegenerna. Jag äter hyfsat nyttigt och tränar. De enda gångerna jag lyckas gå ner i vikt har varit genom VLCD-shakes eller 8/16, innan det var känt (och så mycket kritik jag fick.....). När jag varit normalviktig hamnar jag i något slags försvar av den Ida som vägde (nu väger) 120 kilo, hon är ingen sämre människa än Ida 80 kilo, men det är inte lätt att övertyga sig själv om det.
Pepp alla! Våra kroppar mår bättre och håller längre om vi låter dem slippa lite tyngd. Vi får bara inte glömma den där inne!
-
Ida40
TAck för din kommentar - visst är det mycket bra och tänkvärt som kommit fram i alla kommentarer !
För egen del var det väldigt skönt att inte vara ensma om dessa tankar och känslor jag har - och som jag så väl känner igen mig i det du skriver i din presentation
"Kanske är det därför också extra lätt att gå upp igen, något slags "jag duger"-försvar.
...så många gånger jag tänkt så , för att få rätten att själv bestämma exakt hur jag ser ut !
Men det är som du skriver väldigt svårt att övertyga sig själv att ens värde inte sitter i utseende !
-
Hej,
Denna tråd ligger som en av de mer populära, och jag tyckte det var väldigt intressant att läsa, även om jag är sen på bollen.
Det är svårt att vara människa idag och veta hur man ska agera och säga, och hur mottagaren kommer ta emot det som sägs (och inte sägs).
Jag började på nytt försöka gå ner i vikt i oktober. Jag hade då 30 kg övervikt. Efter nyårs helgen hade jag gått ner 14-15 kg av det hela och bytt ut en stor del av min garderob under jullovet. Jag kom till jobbet förberedd på kommentarer och gratulationer om min viktnedgång. Inte en enda kommenterade...
Att jag går ner i vikt handlar om mig själv. Jag gör det för mig, inte för någon annan. Men bristen på bekräftelse blev på något sätt en känsla att jag var osynlig. Andra människor fick kommentarer om ny hårfärg, klippning, att de var fittare men inte ett ord till mig. Innan dess hade jag inte riktigt reflekterat över att jag faktiskt önskade mig bekräftelse.
Sista veckan på jobbet kommenterade jag denna avsaknad av kommentarer och alla konstaterade att de "tänkt" på att jag gått ner en massa, men ingen vågade säga något med risk för att inte såra mig genom att antyda att en viktnedgång alltid är bättre, att de kg jag hade gått ner faktiskt varit groteska.
Det måste vara svårt för folk att veta hur man ska agera för att göra rätt helt enkelt. Man vet aldrig hur just den mottagaren tar emot en kommentar :)
-
Kuriosa när det gäller bad – i femton års tid visade jag mig inte på en badstrand för jag skämdes för vikten – däremot simmade jag gärna i badhus för där "räknades det inte" hur jag såg ut knasig tankeburpa. Det där hade gudskelov gått över när barnet var litet för då satt jag på stranden och var "servicemorsa" med plåster och fika och handdukar ... nu behövs inte det och eftersom jag inte är road av att sola så är det återigen bara badhus som gäller.
Det är ju tråkigt om folk skulle vilja ha bekräftelse men inte får det, jag tillhör ju också dem som aktar mig för att kommentera andra människors utseende, inte bara när det gäller vikt, utan också frisyrer, klädval med mera. Om jag inte känner dem väl och har fått mandat på att säga sånt. Själv ber jag ogenerat om synpunkter "vad gillar du min nya frisyr?"
Och så är det ju detta med att folk ibland dyker upp med motsatsen, man har inte sett dem på ett tag och de har lagt på sig så att man knappt känner igen dem. Det drömmer jag inte om att kommentera om de inte själva skulel säga något och knappt ens då. Alltså säger de "ja jag har inte mått bra och det har gått ut över vikten" så säger jag inte "jag ser det, så tråkigt" utan "jaha, är det något du vill prata om?"
Logga in för att skriva en kommentar.