Dag 11. Att skämmas över sin viktnedgång
Hur galet det än låter så skäms jag när jag lyckats gå ner i vikt och jag tror att det är en bidragande orsak till att
jag inte klarar ( har klarat ) av att hålla den nya lägre vikten.
Jag ska försöka förklara - behöver också för min egen del faktsikt få ner detta svart på vitt för att kunnna försöka förstå vilka mekanismer som styr över mig och min vikt.
När jag gick ner i vikt efter min första graviditet var det inte några större problem. Jag kunde ta emot gratulationer och kommentarer om hur fint jag kommit tillbaka i kroppen efter graviditeten.
Tyvärr , fokus på vikt under och efter graviditet är inte hälsosamt men likaväl som totala främlingar tyckte det var ok att" klappa magen" och kommentera den , så var det lika fritt fram för alla att prata om ens vikt.
Den viktuppgången var ju ( inte bara 
) mitt egna ätandes och dåliga karaktärs fel.
Nu när alla barnen är större och det inte flera år senare går att skylla övervikt på graviditeskilon har jag hamnat i ett helt annat läge.
Nu har jag ju bara mig själv att skylla hur jag ser ut. Det är jag som väljer att äta det jag gör - ingen tvingar mig till det.
Hösten 2016 vägde jag 70 kilo och kände mig stark och vacker. När jag fick frågor om hur mycket jag hade gått ner i vikt ljög jag alltid och sa att de var mycket färre kilon än det faktiskt var. Jag kunde inte med mig att stolt säga "Jag har lyckat gå ner 30 kilo i vikt , helt på egen hand". Skulle jag säga det skulle jag ju faktiskt helt öppet erkänna att jag faktiskt varit gravt överviktig , inte bara lite småfet - och det är ju inte jag....eller ??
Handen på hjärtat - hur många av skulle glatt ställa upp i ett tidningsreprtage som i bild skulle skildra er
25-30 kilo tyngre och ert nya smala jag - med namn och bild där man blir igenkänd ?
Jag skulle aldrig i dagläget klara av det - skammen över att ha vägt så mycket överväger stoltheten att ha lyckats gå ner - och däri ligger nog en del av problemet för mig att faktiskt hålla min nya vikt
Jag är inte stolt över det utan tänker bara att jag faktiskt innerst inne är ett tjock männsika som är rätt värde -och karaktärslös - lika bra att trösta sig med en semla ....jag är ju ändå en jojobantare som en bekant till mig sa
Det här ska jag ta upp med min KBT terapeut nästa vecka och hoppas på verktyg att ändra de invanda tankarnas väg.
Gillar
Kommentarer
-
Jag tror inte jag vill glömma mitt tjocka jag, tvärtom är det en ovärderlig erfarenhet att veta hur det är att vara tjock, hur man påverkas fysiskt och psykiskt av det och hur man kan bli behandlad olika beroende på vad man väger. Jag kan jämföra det med min cancer – jag vet att andra som haft cancer kan vilja glömma alltihop och lägga det bakom sig, för mig var det en svår erfarenhet som kostade mycket att genomlida så den vill jag absolut inte glömma utan använda dels tll att möta andra som går igenom svåra sjukdomar, dels till att påminna mig om vad som är viktigt i livet.
-
8veckor nu blir jag rörd
Tack -
Trevligt att se dig i kväll Arrietty
Visst är det bra och väldigt inspirerande att det finns de som vill dela med sig i både skrift och bild om framgångar och hur de lyckats , både att gå ner i vikt men framförallt att behålla den nya vikten.
Jag delar gärna med mig av vad jag har här med ord , men jag skulle aldrig fixa ett före efter reportage med bilder.
Att tolka mottagaren av det man vill säga är ju jätteviktigt - för det enda som finns kvar av det budskap man vill förmedla, är det av mottagaren uppfattade budskapet...
-
Jag förstår hur ni tänker, men personligen så är jag stolt över hur mycket jag går ner, jag tvekar inte att säga att jag gått ner 13,9 kg, jag tvekar inte att säga att jag vill gå ner ungefär lika mycket till. Jag har inga problem med att säga att jag vägt 85,5 och haft ett BMI på över 32 och lidit av fetma. Jag kan även säga att jag tidigare vägt endast 53 kg och samtidigt skämmas för att jag låtit det springa iväg för mig, att jag låtit mig äta mig till diabetes. Men jag skulle aldrig skämmas över att jag nu tagit tag i mitt liv för att kanske få ett längre och friskare liv.
Så frågar någon mig så svarar jag stolt med vad jag lyckats åstakomma, och är lycklig över att någon uppmärksammar min bedrift.
Men vi är alla olika.
-
Jag är nog lite som klaraelv numera att jag gärna vill bli ” sedd ” som smal och är stolt över min sista viktresa...för jag har lyckats gå ner många gånger ...men aldrig hållt vikten lika länge som denna sista resa.
Därför är jag skräckslagen för att tappa greppet och gå upp igen.
Den känslan av misslyckande vill jag inte tillbaka till. Den vägen har jag gått allför ofta.
F.n. ” kämpar” jag lite med den känslan , tyvärr...och mår inte bra när kläderna sitter tajtare.
Jag vet att det är ” mitt eget fel”... men så svårt att ändra på vanor...det vet vi ju alla.
GE UPP finns inte på kartan...och resan tar aldrig slut...så framåt är målet.
Pepp till alla oss härinne , oavsett var vi är i kampen. 👏👏
-
Bella50 du fixar det!!! Vi finns här och stöttar dig
-
klaraelv
Härligt att du har förmågan att känna dig så odelat stolt !
Att visst , du skäms över att du låtit vikten skena iväg men nu har du tagit tag i ditt nya längre friskare liv !
Heja Dig - Du SKA vara stolt över dig själv
-
8veckor, tack, jag vill vara stolt över mig själv, jag vill inte skuldbelägga mig själv när jag tycker att jag gjort något som är bra för mig!
Önskar att alla kunde vara stolta över sig själva när de gör något bra!
Jag och många med oss är duktiga på att slå på oss själva när vi inte lyckas med något! Varför inte kunna berömma sig själv också när vi gör något positivt?
-
Å, men jag berömmer mig gärna och jag är belåten med många av de saker jag uppnått – inte minst över min förmåga att gå ner i vikt. Men jag gillar inte att andra har synpunkter på mig eller det jag gör om jag inte bett dem om det. Eller så här– uppskattande ord som visar att den som yttrar dem tänker och inte bara pratar på, mottages med tacksamhet.
-
Oh, shit, trodde fler var som jag.
Men bra att veta hur ni andra resonerar, kommer aldrig mer våga berömma någon som gått ner i vikt eller klippt sig, att vara tyst är nog bäst. Är onödigt att såra någon bara för jag är klumpig och inte tänker mig för.
Man lär så länge man lever och himla tur är ju det.
-
Klaraelv har du läst alla inläggen? Då framgår det ju att det finns de som är som du – och de som inte är det. Så om du bestämmer dig för att allltid berömma kommer några att bli stötta, bestämmer du dig för att aldrig berömma blir andra det... gör du som det passar dig. Det gör ju jag.
-
Ja, jag har läst, men säkrast är att vara tyst. Där drar jag mitt streck i debatten.
-
Det jag fick lära mig en gång under en kurs i ledarskap var att det handlar rätt mycket om en själv hur man tar emot andras kommentarer. Vi har alla olika erfarenheter som gör att när man hör ett budskap att det tolkas olika.
Jag hade någon som en gång undrade om jag hade gått ner i vikt av fri vilja. Jag hade lyckats gått ner en hel del på kort tid och blivit rätt smal. Först tyckte jag det var en konstig kommentar men sedan tänkte jag att personen kanske hade vänner som hade gått ner på grund av sjukdom och därför gjorde hon den kopplingen. Det är alltid svårt att veta hur den som säger egentligen har tänkt. Jag brukar försöka tänka att jag kan välja att tolka något positivt eller negativt.
-
LULAL
Visst är det så - har precis läst om boken " Omgiven av idioter" och en av de första saker som tas upp är att
- I all kommunikation är det mottagaren som bestämmer -
Beskrivs på ett väldigt bra sätt och ger förståelse för varför kommunikation så ofta brister och blir fel
" Det som slutligen blir kvar av det du sagt till en viss person, efter att det har filtrerats genom hens referensramar, fördomar och förutfattade meningar, är det uppfattade budskapet "
-
8veckor, på vårt företag har de flesta blivit analyserade för att få bättre förståelse för olikheterna. I boken finns det förslag sedan hur man ska hantera dessa olika typer. Jag har inte läst den men min man har använt en del av verktygen när han ahr haft svårt med kommunikationen med vissa och märkt att det fungerar.
Jag som är grön/blå på jobbet (hemma dominerar andra färger) får ofta medla mellan en som är riktigt blå och en som är riktigt gul. De två verkar vara som hund och katt. Däremot fungerar det inte som vissa försöker att skylla på sin typ för att slippa ändra sig.
Logga in för att skriva en kommentar.