Dag 5. -0,4. Min vikt gör mig asocial.
I går kväll hade mina grannar en avkedsfest då de ska flytta till Frankrike .
Jag blev inbjuden för ett par veckor sedan och tänkte att , ja det kan ju vara trevligt att titta förbi .
De har en dotter som är gammal skolkamrat till mig och som nu även har sin son i ett av mina barns klass.
Jag fick ett sms av henne ( dottern ) under kvällen att de var på plats och tyckte det skulle vara kul om jag och barnen kom ner en sväng.
En mikrosekund tänker jag - självklart vad trevligt, vi går dit en stund - sen slog ångesten till.
Jag har inget att sätta på mig , jag är tjock, jag vill inte visa upp mig som jag ser ut....
( och det är ju lite ..näh mkt märkligt ) då jag faktiskt träffar dem om inte dagligen så iaf ett par gånger i veckan och de är fullt medvetna om hur jag ser ut , eller mer troligt , de bryr sig inte alls om hur jag ser ut , hur mycket jag väger eller vad jag har på mig.
De vill träffas och säga hej då innan deras flytt , jag är fast i att bilden av hur jag vill se ut och känna mig är så långt ifrån hur det just nu är att jag väljer att stanna hemma .
Prata om att bli akut medveten om mitt kroppsfängelse som håller mig i husarrest
Gillar
Kommentarer
-
Även om du vill förändra din kropp måste du tänka att du är bra som du är och grannarna bryr sig förmodligen inte ett skvatt om din vikt. Det du säger och gör avgör om någon annan uppskattar dej, låt inte din vikt påverka ditt egenvärde! Lätt att säga och borde ju vara självklart men jag känner så igen mej i dina tankar
-
Hoppas du lyckas ta dig ur din komfortzon, hemmet, så att du inte blir fast hemma. Det vore synd! Pepp!
-
Intressant reaktion som jag kan känna igen. Att samma människor som ser mig varje dag plötsligt skulle döma mig för att det är ett särskilt tillfälle är ju inte troligt så det är kontisgt att de där tankarna dyker upp.
Som association funderar jag på hur jag i alla mina angelägenheter ska kunna sätta viktminskningen först och alltså värdera och planera för sådana där sammankomster att de inte leder mig på avvägar. Jag avstod nyligen från en årlig träff med kära vänner för att ajg visste att jag inte skulle klara kvällen utan fel sorts ätande. Nu är det inte ens önskvärt att leva det "perfekta livet" då jag alltid står emot frestelser, men just den här gången kändes det inte tillräckligt angeläget...
-
Jag vet precis vad du menar. Helt plötsligt ska man visa sin vacka sida, se ut på bästa sätt och när man tittar sig i spegeln kan man känna hur den hånler.
Jag har försökt med att både strunta i spegeln helt och hållet och gå utifrån vad jag tror ser OK ut på mig och sedan gå på min inre bild av mig. Den gör att självförtroendet och min egentliga personlighet lyser igenom. Jag har också försökt med att ställa mig framför spegeln för att inse att det här är min utsida, så ser jag ut!
För den psykiska hälsan rekommenderar jag definitivt det första alternativet, det andra funkar bäst när jag vill skrämma lite motivation i mig
Låt ditt inre lysa igenom så ser ingen utsidan, jag lovar!
-
Tack snälla ALLA ni som kommenterara och får mig känna mig mindre ensam med dessa tankar.
Mitt självförtroende är gott , men självkänslan är usel.
Är uppvuxen med att "veta min plats" och att mitt värde enbart räknas utifrån mina prestationer.
Detta sitter djupt rotat och jag har nu börjat med KBT för att få bukt med detta.
Logga in för att skriva en kommentar.