Om det bara vore att skärpa sig....
"Det är BARA att du skärper dig" var en kommentar jag fick i dag, då det blev prat om kost och viktnedgång! Ack om det vore så enkelt!!!! Jag sa inte så mycket, men borde ha gjort det, för nu ligger det och skaver som attan. Till saken hör att den jag fick kommentaren av ofta skärper till sig och fixar att ta bort dom 1- 2 kilona som hon lagt på sin normalviktiga lekamen! Är jag bitter? Avundsjuk? Kanske...
Nej, egentligen inte, för hon gör ju alldeles rätt, hon tar tag i problemet i tid...Skillnaden är dock att hon inte har haft mer än några kilon för mycket(i min värld inga alls) under hela sitt liv, till motsats mot mig som nog aldrig varit normalviktig någongång i hela mitt liv, enligt alla tabeller. För mig handlar det inte om att skärpa sig, det gör man under en kortare period, jag måste hitta ett hållbart sätt över tid. För 70-80 kilos övervikt skärper man inte bort bara så där.
Missförstå mig inte, jag vet och förstår att några kilos övervikt kan vara ett h-vete att få bort, men det blir liksom lite absurt att jämföra mig med hennes problemkilon, som ärligt talat i min värld inte är nåt problem.
Nu ska jag sluta tjata om detta. Jag önskar henne all lycka och nästa gång vi ses kommer vi att skratta och ha lika kul som vanligt. Det vet jag för så har det alltid varit!
Mitt fokus ska ligga på rutiner och i veckan blir fokus på frukost. Ska försöka hitta bra, enkla frukostar som jag verkligen vill äta, som jag tycker är gott. Tidigare har jag lätt hamnat i det läget att jag stirrat mig blind på att den ska vara "näringrik, nyttig, perfekt" och inte särskilt god och det funkar ju inte i längden, det fattar ju alla...Nu siktar jag på "gott, enkelt och inom kaloriramen".
Ha en härlig måndagkväll!
Gillar
Kommentarer
-
Ja man kan få höra mycket tokigt. Självklart har alla sina egna förutsättningar. Bra att du fokuserar på att hitta dina lösningar, som fungerar för dig.
-
Vet du vad ledsen jag blir när jag läser detta... för åh vad jag skuldbelagt mig själv genom åren, genom att tycka att jag är så värdelös "som inte skärper mig"...
Tills jag var på en föreläsning om övervikt på metabola enheten på Samariterhemmets sjukhus i Uppsala. Efteråt pratade jag med läkaren och sa just de orden om mig själv, att jag var så besviken för att jag inte kunde skärpa mig... Nej vet du, sa hon till mig, vi har olika genetiska förutsättningar och för en person som dig (med kraftig övervikt/fetma som provat allt man kan men inte lyckats och har släktingar med fetma osv) kan det vara så att om du står här framför mig tillsammans med en vän som är 1 dm kortare än dig, du har lika stor chans att klara viktminskningen genom att "skärpa dig" som att vi säger till din vän "ska du vara så där kort, skärp dig och väx 1 dm" Ni har lika stor chans att lyckas genom att skärpa er..
Hoppas du förstod.. från den dagen slutade jag att känna mig totalt värdelös för att jag inte skärpte mig
Man har ju på senare år också hittat att det finns mättnadshormon och hungerhormon Leptin och Grehlin elr nåt liknande heter de, och man har kunnat uppmäta mycket högre halt av hungerhormonet i kraftigt överviktiga personer, samt mycket lägre halter av mättnadshormonet än i normalviktiga personer,
Tänk alltså, man har ett hormon som skickar signaler till hjärnan att du är hungrig och måste äta...
Snacka om att vi får kämpa i motvind!Kram
-
Jag har varit en sådan där som du beskriver under en stor del av mitt liv. Jag var normalviktig, tränade flera gånger i veckan och kunde i princip äta vad jag ville (inom gränser) och gick jag upp nåt kg så var det lätt att bli av med det genom att skärpa till sig någon vecka eller två.
Sedan händer saker i livet. För mig hände många jobbiga saker på en gång, med sjukdom i familjen, väldigt mycket jobb, utmattningsdepression, barn med diagnoser, ensamstående utan hjälp etc, och då orkar man inte träna eller ta hand om sig själv och man känner att man behöver den tröst man kan få. Så var det för mig i alla fall och detta i kombination med klimakteriet gör att jag inte alls har lätt att hålla vikten längre. Den går (gick för nu har jag ju vänt det, hoppas jag) långsamt men säkert upp.
Hon menade nog inget illa, men jag förstår att du blev ledsen och jag såklart har alla olika förutsättningar och livet är inte rättvist. Viktigaste är ju att vi alla kämpar så gott vi kan och gläds åt de små framstegen
! -
Drog mig till minnes när min doktor skickade mig till en dietist för ett antal år sedan. Under den halvtimmen jag satt hos denna dietist hann hon säga tre gånger: "ni tjocka äter kanelbullar - det gör inte vi smala". Det hjälpte inte, att jag varje gång protesterade och sa att jag INTE åt kanelbullar! Svagt av en dietist att säga så - så urbota opsykologiskt också! Jag behöver nog inte säga att jag inte gick tillbaka till henne.
Jag goolade och läste och googlade igen och hittade kif (kolhydrater i fokus), förstod att jag var "överkänslig" mot alltför mycket kolhydrater och på den vägen är det. Jag var tom "fem-i-tolv-diabetiker" och kunde till min doktors förvåning vända denna tendens med hjälp av MD och LCHF.
Oförståndiga människor finns överallt! Man ska försöka strunta i dem med bästa förmåga!
-
Mera information, mera forskning, mera förståelse och med det menar jag på alla plan så vi hjälper varandra i stället för stjälper.
Logga in för att skriva en kommentar.