För tio år sedan.

Klockan var 23.45, det var fredagen den 9 april och jag hade nyss frossat en 200 grams chipspåse som nu låg och guppade i magen. Jag var inte alls nöjd med att ha frossat på dillchips, alla vet ju att man går upp minst tio kilo när man äter chips! Under dagen hade jag varit ” duktig” och ätit endast Nutrilett. Nutrilett är en lågkaloridiet som gör att man snabbt går ner i vikt! Perfekt, för jag kunde absolut inte väga 62 kilo till mina 166cm. Men, på kvällen när hungern och suget blev påtagligt kunde jag inte hålla mig längre, magen skrek att den ville ha mat och utsvulten som jag var kunde jag inte låta bli att falla för frestelsen. Telefonen ringde. Vem kunde det vara som ringer 23.45? Jag tittade på displayen på min mobil. Det var Han. The love of my life. Vi hade träffats på ett uteställe några månader tidigare. Jag hade följt med honom hem och jag tror att jag blev förälskad redan där och då. På morgonen följde han mig till bussen och vi bytte nummer. Gode gud, gör så att han ringer mig! Jag ska skänka alla mina pengar till Rädda barnen, bara du gör så att han ringer! Och han ringde. Inte bara då, kl. 23.45 den 9 april. Han ringde alltid när det passade honom. Den här gången ville han bjuda på mig på fest dagen efter. Jag var eld och lågor! Yes! Problemet var bara att han tyckte jag var tjock. Och då var det inte monsterna i mitt huvud som inbillade mig det. Jag hade nämligen träffat honom på en fest några veckor tidigare och då hade han kallt och kyligt påpekat att jag hade för stora lår. Han erbjöd sig till och med att betala ett par silikonbröst om jag gick ner några kilon (utan att jag ens ville ha sillisar!). Jag älskade alltså en kille som inte tyckte jag dög som jag var. Jag satte mig på huk över toaletten. Håret hade jag satt upp i en stram tofs högt på huvudet, tröjan hade jag tagit av mig, jag ville inte skita ner den med massa kräk. Min toalett var minimal, man fick nästan backa ut, så liten var den. Väggarna var beiga och golvet var klätt med en gräslig platsmatta i brunt. Bara tanken på färgen fick mig att lite må illa, bra, det här skulle bli en baggis! Jag tittade ner i toaletten som inte var helt rengjord från förra toalettbesöket. Jag pressade ner två fingrar i halsen. Upp kom luft, bara luft. Fan! Ingen kräkreflex? Jag pressade ner fingrarna igen men ingenting hände. Det måste vara något fel, folk tvingar sig själv till att spy hela tiden, och lyckas! Varför just jag? Varför ska nu inte jag kunna tvinga mig själv till att spy? [FET]Hade jag vid det tillfället bara vetat att jag visst skulle lära mig att kräkas, men att det också skulle vara orsaken till tio års helvete, hade jag förhoppningsvis aldrig ens satt mig där på huk över toaletten, i det minimala badrummet, i ett försök att tvinga fram en kräkning. [/FET]

Kommentarer

27 april 2012 16:37

kolakaka

Aj, har jag skrivit det här?… Heja oss.
27 april 2012 16:39

Cocoros

Vi är nog många i samma sits! <3
27 april 2012 21:03

irebecca

Jag har samma problem som dig SKSKSK! Jag har så länge velat spy efter att jag hetsätit! Jag har dock försökt massor av gånger! Jag har alltid varit så avundsjuk på sådana som du. [FET]Cocoros[/FET]. Jag förstod inte vad som var så svårt; varför kunde jag också få spy istället för att pendla 14 kg upp och ner. Nu, lite senare i livet inser jag att jag snarare är lyckligt lottad som inte KAN spy, även om jag försöker tills jag börjar blöda i halsen. Hur mår du nu? Gör du framsteg? får du hjälp!? Jag har varit sjuk i snart två år! (började också med en tjockis-kommentar från en kille jag gillade) Jag kan inte ens tänka mig in i lidandet som kommer med tio år av som du själv beskriver det ett helvete! Peppkramar i massor!
28 april 2012 11:35

Cocoros

Ni ska inte vara avundsjuka på att kunna kräkas, det är ett rent helevete alltså! Jag hade hellre varit överviktig och inte kunnat kräkas, övervikt kan man ta tag i, att kunna spy är betydligt mer svårbotat... Irebecca: Det går upp och ner, mitt liv har sett värre ut. Just nu är det rätt jobbigt dock. har varit i en svacka i ett par månader nu. Det är nästintill omöjligt att komma ur det, men jag kämpar varje dag även om det är utan goda resultat. Vi får aldrig ge upp kampen tjejer! Kram till er alla!
28 april 2012 14:23

irebecca

Vill bara förtydliga att det inte är övervikt jag har problem med, det är att jag pendlar mellan att hetsäta och svälta mig själv och jag tycker bara synd om min kropp som måste pendla så mycket! Men du kanske skulle behöva gå och få hjälp?! Eller du kanske redan har det? Jag har faktiskt gjort stora framsteg hos Freja - anorexi- och bulimimottagning bara sedan i december även om jag absolut har en lång väg kvar! Det hjälper säkert inte alla men kan vara värt ett försök om du vill försöka bli friskare? :D Du är stark som inte ger upp! Peppkram!
28 april 2012 15:10

Cocoros

Irebecca: Jag har gått på äs-mottagning och gjorde där stora framsteg. Kort därefter lades mottagningen ner och jag har den senaste månaden kämpat för att komma till en annan äs-enhet, men när jag skickade in en remiss fick jag den tillbaka och ett svar att jag inte fick gå dit... Man blir så besviken och ledsen när man blir avvisad när man i princip skriker efter hjälp! Jag ska ta mig samma igen i nästa vecka och gå till en VC och få dem att skriva en ny remiss till en annan ort. Men jag är precis som du... antingen eller, antingen svält eller hets. När jag sen äter balanserat (fem mål om dagen och ca 2000 kcal) och ÄNDÅ inte lyckas, då blir jag less! Pepp till oss som kämpar i motvind!
28 april 2012 17:58

irebecca

Okej! Fy vad hemskt att dom inte tar emot dig! Hoppas att det löser sig du! Ha en superfin helg! Kram

Logga in för att skriva en kommentar.