I mitt senaste blogginlägg skyllde jag på sambon.

Men det är ju verkligen inte rättvisst, det har ju inte varit med pistolhot som han förde in onyttigheter i familjen. Det är mina val som ger mig mina konskevenser. Och mina val har gjort att jag är här i dag. Och jag gjorde valet att leva med min sambo också, så här sitter man nu... Jag gjorde valet att äta för mycket i förhållande till min aktivitet, så är det och det är sanningen. Man undrar ju varför det kan gå så höär långt, ser man inte det negativa redan när man passerat the big NO NO på vågen. Man tycker kanske inte att det är så farligt, man säger att man vill leva och njuta också, man ska unna sig etc. varför plåga sig igenom att inte få njuta av livets goda? Man tänker alltid sen, SEN ska jag banta, SEN ska jag börja träna. Och SEN upptäcker man att det har gått aldeles för långt, det handlar inte längre om 4-5 kg längre, utan det handlar om flera års viktuppgång, som man plötsligt vill ha bort. Helst över en natt. Så man påbörjar en nyttig period där tanken är att man ska gå ner i vikt, man håller det ett par dagar, och väger sig och väger sig, men man är och pendlar där på 87-88 sträcket trots att man späkt sig å det hårdaste. Och så ger man upp, kampen var för svår, det mödosamma gav inte resultat, inte i proportion till det arbete man lägt ner. Och så svullar man ett tag till, mer deprimerad än förut, och så får man ett ryck, ger upp, och så håller man på. Och tillslut sitter man då här som en tjockis. Jag kan också skylla i från mig på att jag varit gravid i närmare 3 år sen 2005, 2 missfall , tre barn. Varav en graviditet var en tvilling graviditet, då jag blev ordentligt stor. Men det var inte graviditernas fel, återigen var det mitt val att äta mer än jag förbrukade. HM Jag har ju självinsikt men jag måste få till det i praktiken också

Elsavs blogg

I mitt senaste blogginlägg skyllde jag på sambon.

Kommentarer