Lättar på hjärtat... (Långt!)

Måste bara få skriva av mig, det har tyngt ner mig nåt så fruktansvärt och gör det ännu. Här är jag mitt inne i att vilja leva sunt, men på resans gång har mitt tankesätt blivit allt annat än sunt. Det handlar inte bara om att må bra fysiskt, jag måste börja tänka mer på att må bra psykiskt också. I början gick det bra, jag hade ett mål - att bli smal och hamna på ett normalt BMI. Jag rörde på mig som aldrig förr just för att jag hade ett mål, det sporrade mig och fick motionen till att bli rolig. Nu när jag t.o.m passerat min första utsatta målvikt på 57 kilo och satt nytt mål till 53 som det endast är 2 kilo kvar till så mår jag sämre än jag någonsin kunde trott att jag skulle göra när jag började min resa. För det första mår jag fortfarande jätte dåligt över min mage som inte blivit så platt som jag hade hoppats på. Trots att jag inte har många kilon kvar så sitter fläsket kvar där och skrattar åt mig. Det kan jag känna är väldigt frustrerande i mellan åt. Samtidigt försöker jag tänka positivt om att vi alla är olika och att jag antagligen får leva med den. Andra dagar kan jag gråta floder över att livet är så orättvist, trots mig kämpande så har jag inte fått en kroppen jag önskade. Sen till det andra, som tynger ner mig mest. Motionen... Jag har ALDRIG varit en sportig människa, kan inte påstå att många varit det alls i min släkt. Som liten for man omkring, sprang, hoppade, klättrade och bara levde livet utan att tänka på att man ansträngde sig speciellt mycket. Då var motion en del av vardagen som att sova eller äta. Sen kommer man upp lite i åldern och gympan i skolan kändes som en pest. Vi gjorde saker jag inte tyckte var kul och motion blev nu ett måste. Jag som liten tjej började lägga på mig, maten lockade också mer än tidigare. Tidigare åt jag som en liten myra men började sakta finna glädje i att känna alla goda smaker i min mun. Jag fann livet också mycket tuffare och jobbigare, saker hände som gjorde mig ledsen, nedstämd, tillbakadragen. Sen kom högstadiet och gympan fanns knappt med på kartan, jag slopade lektion efter lektion. Godiset fann jag tröst i och sen har det bara gått utför. Tillbaka till nuet, som ni förstår har ju moroten i det hela varit att bli smal. Och nu när jag hamnat under 57 och börjar känna mig nöjd med vikten har jag tappat all motivation till motion. Jag vill finna motionen som en del av livet, som när jag var liten. Det ska vara en rolig sak som jag inte tänker på som ett måste. Under hela min viktresa har motionen varit ett måste. Och på senaste tiden har jag verkligen tvingat mig själv till allting. Det spelar ingen roll att jag mår otroligt bra efteråt, det blir samma visa varje dag ändå. Jag tvingar mig! Det blir det första jag tänker på när jag stiger upp, att jag MÅSTE röra på mig. Men det tar emot, för jag finner det inte det minsta roligt. Promenaderna känns så ensama och ensidiga. Zumban är uttjatad och styrketräningen lockar inte längre. Jag har hela tiden tränat helt själv, ingen annan har sporrat mig, endast jag själv. Och jag ger mig själv väldigt stor kredit för det, att jag har fixat det själv, HELT själv! Men nu känner jag mig ensam och skulle glädjas över att ha någon som gjorde träningen rolig. Jag vill ju röra på mig, men jag vill må bra psykiskt också. De få gånger som jag träffar min släkt eller vännerna slappnar jag av, jag blir en lycklig människa och trots att jag inte rör mig mycket då och äter onyttigt så går jag ner i vikt. Det är oftast då jag rasar som mest. Och hur förklarar man det? Jo jag tror på att det psykiska spelar större roll än man tror i en viktnedgång. Mår inte jag bra psykisk och bara känner stress och måsten över det jag rör på mig och stoppar i mig och måste jag väl utsöndra nåt som gör att min kropp fegar med att ge ifrån sig fett. Det finns ju såklart inget som bevisar detta, men jag ser det som enda förklaringen. Jag mår otroligt dåligt över detta, här har jag pressat min kropp till det yttersta för att sedan gå tillbaka till en soffpotatis. Jag har nu under en veckas tid endast tagit några få morgonpromenader på minst 30 minuter och tränat styrka en gång. Det är allt, och jag känner mig så himla dålig. Jag vill inte tänka så, jag vill leva i sunda tankar. Min kära pappa har alltid stöttat mig och försökt lugna mig igenom livet. Så fort det slagit nåt larm om kost och/eller fetma. Som nu senaste nyheten om detta med att fett och socker är som en drog, så talar han alltid om att när han var liten så var det mängder med kakor som det bjöds på och alla i hans släkt åt som bara den och rörde sig inte speciellt mycket men blev ändå väldigt gamla. Sen brukar han också uttrycka sig ironiskt "Det är tydligen farligt att leva..." så fort det är nån nyhet om kost osv.. Jag brukar tänka på det. Jag vill inte tvinga mig själv till saker för att jag ska må bra fysiskt för att det sägs att man lever längre på det ena och det andra. Nej då lever jag hellre ett gott liv och kortare om det är så! Men ändå så kan jag inte släppa "måste" mönstret :( Allt jag hört i media har påverkat mig och jag är livrädd för att sitta still eller äta godis... ska det behöva vara så verkligen? Nu blev det väldigt långt och ni som orkar läsa hoppas jag kan stötta mig lite ;)

9 november 2011 14:16

Larkan

Hej! Har du inte någon som du kan träna med? det blir så mycket lättare att komma iväg då och roligare:) Hoppas att du mår bättre snart!
9 november 2011 14:26

Fuzzynut

Nej tyvärr :( Jag har flyttat ifrån vänner och familj och har inte funnit några nya vänner här där jag bor. Min sambo jobbar nästan 12 timmar om dagen och har inte tid till nåt annat. Tack :)
9 november 2011 14:31

Asja

Kanske kan du göra en medveten break från tränandet och bestämma att "den här veckan ska jag inte träna alls" och se om lusten kommer tillbaka? Eller kanske gå till badhuset och bara leka i vattnet? Jag har knappt kommit igång med min viktresa, men jag vet allt om hur det är att avsky att motionera ;-)
9 november 2011 14:34

Fuzzynut

Bada hade jag mer än gärna gjort!! Vet att det är dålig ursäkt men har en bit för att komma till närmsta badhus och det gör att jag inte kommer iväg. Ja fy, jag vill ju röra på mig men tycker verkligen det är pest och pina *spott och fräs* :P
9 november 2011 15:22

Balela

Jag föreslår du anlitar en PT några gånger för att peppa dig och ge dig mer variation i träningsprogrammet.
9 november 2011 15:29

Ianne

Hej vännen Jag känner igen mig i det du skriver fast jag är mkt äldre än du. Jag blev psykiskt dålig när jag gick ner för mycket i vikt. Kanske ett sätt för kroppen att säga att "nej, stopp, nu tar du för mycket på reserverna". Magen är ett problem för oss kvinnor men det är så att vi ska ha lite fett där. Det är vår överlevnadsreserv. Sen finns det kvinnor som är smala även över magen av naturen. Sen finns det kvinnor som tränar sig smala. Jag är inte plusmedlem så jag kan inte se hur lång du är men kanske ska du acceptera att kroppen vill ha ett par kg till. Kanske är 57 kg ganska bra? Många många kramar till dig.
9 november 2011 15:34

Ianne

Tittade nu på dina bilder och jag tror att magen finns inne i ditt huvud :) Du är jättesnygg.
9 november 2011 15:47

Fuzzynut

[FET]Ianne:[/FET] Tack kära du för komplimangen :) Det är väl så att man sällan är nöjd över sig själv och oftast fokuserar på "problemen" istället för att se på det positiva. Jag är i vilket fall runt 160 cm lång :) Insåg precis att jag nog aldrig kommer må bra oavsett vad jag gör, jag har mått dåligt sedan väldigt tidig ålder och det mesta sitter rotat i mitt huvud. Saken blir inte bättre av att man går och mår dåligt över så många fler saker i livet. Men det jag skulle vilja komma över är detta "måste-tänkt" över att röra på mig. Jag vill kunna känna att allt är bättre än inget, i stället för att känna att jag rört på mig för lite trots att jag tagit en kortare promenad osv :) Kram
9 november 2011 18:14

erika1965

Inifrån och ut heter det. Meditation och avslappning tror jag skulle hjälpa dig.Hitta ett inre lugn. Kolla på nätet efter olika sätt att göra det på.Går även att köpa dvd och cd.Det kan skapa stress detta med att man måste prestera hela tiden för att gå ner. I min värld mår jag bra att motionera.Kropp och knopp hör ihop hos mig. Dock kan jag förstå stressen och måendet.Har själv varit där. För mig hjälpte det att slappna av med avslappningsövningar och meditation. Nu tränar jag inte för att gå ner utan för att jag mår bra av det!Det är ingen press längre utan en livsstil.Många pepp till dig!

Fuzzynuts blogg

Lättar på hjärtat... (Långt!)

Kommentarer