Ett hopp tänds...

För nio år sedan ungefär flyttade jag hemifrån...sedan dess har jag haft nästan obefintlig kontakt med "familjen" och endast på sistone kunnat ha kontakt med den enda jag verkligen bryr mig om ifrån familjen. Min halvlillebror. Vi har inte träffats på år. och bara ett fåtal gånger de tre åren jag bodde i samma stad som honom, sedan dess under de fem senaste åren har jag bara träffat honom två gånger. Men aldrig ensam... Han har hamnat emellan min mor och mig men sedan han fick en egen mobiltelefon har vi hållit kontakten lite men jag är inte säker på att han vet mycket av varför det blev som det blev. En dag kommer han vilja veta...antagligen har vår mor sagt saker men jag litar inte på henne. Det finns vissa saker jag kanske måste förklara. Och där hemma hos honom är de oroliga för vad jag tänker säga. Men jag tänker inte skada honom eller hans relation till familjen. Vad jag vet har han det bra där han är nu, och jag älskar honom. Om två veckor ska han komma hit med skolan på studiebesök, det innebär att jag kommer få tillfälle att träffa honom ensam för första gången på många många år. Att han frågar om jag vill träffa honom rör mig djupt. Och jag fylls med ett hopp. Jag har väntat länge på detta...så länge. Att kunna tala fritt med honom om han har frågor. För dessa frågor har min mor alltid stoppat de två senaste gångerna vi sågs. Men han var så liten när jag flyttade hemifrån och han tog det väldigt hårt. Har fått stå ut med en hel del, mycket på grund av mig. Någon dag kommer han fråga och den dagen vill jag kunna svara ärligt. Han förtjänar att förstå, han börjar bli gammal nog och därefter får han själv välja om han vill säga upp kontakten som resten av släkten gjort eller inte. Det är svårt för mig, min "familj" saknar jag inte...det som hände var det bästa för alla parter. Men min lillebror...han har ett alldeles speciellt ställe i mitt hjärta. Jag skulle göra absolut allt för honom. Nu tänds ett hopp om att kanske kunna ses mer i framtiden...om inte annat får jag i alla fall träffa honom. En lycka som får mig att skutta runt i lägenheten av renaste lycka och tårarna vill välla fram.

Incendius blogg

Ett hopp tänds...

Kommentarer