Mina första tankar.

Så är jag här. Så rädd jag har varit för det. Att skriva om mina misslyckanden alltså. Men om sanningen ska fram, så behöver jag hjälp. Jag kan inte kämpa mot mig själv, ensam med mina tankar utan jag måste skriva om dem, visa världen att jag är här, att jag har misslyckats, men att jag inte har gett upp. Jag måste få dela med mig av mina framgångar. Jag måste ha något, förutom mitt eget förnuft som hindrar mig från alla faror. Jag har precis ätit tre biskvier. På rad. Och några pepparkakor. Och en dubbel middag. Mitt förnuft säger mig att det sämsta man kan tänka är att det är försent, att dagen redan är förstörd och att jag lika gärna kan passa på. Men ändå är det så jag tänker. Och faktum är, att jag inte njuter alls av det jag äter. Det är mer ett tvång. Något jag gör för att jag har tråkigt, för att fira, för att jag är ledsen. Och ledsen, ja. Det är jag idag. Den senaste tiden har jag bestämt mig för att starta ett nytt, sunt liv flera gånger i veckan. Och så tickar veckorna på. De blir månader. Halvår. År. Jag minns så väl mitt förra nyårslöfte. Jag minns så väl mitt löfte innan sommaren. Och efter. Nu närmar sig julen, och samma ångest finns kvar. Varje dag. Dag för dag. Var finns hoppet, och glädjen i mig? Jag har inte vågat ställa mig på vågen. Jag vill inte veta. Förr eller senare inser jag att jag måste. För att kunna se framgångarna som väntar - hur ska jag annars kunna veta? Men jag vill inte stirra mig blind på siffran på vågen. Jag vill se mig i spegeln och känna att jag är fin. Jag vill leva ett sunt liv, med god mat och träning i en sund kombination. Jag vill njuta av fikat jag får när jag besöker mormor. Jag förtjänar mer än den ångest jag själv skapar åt mig själv. Jag förtjänar så mycket mer glädje än jag själv har tillåtit mig att få. Allt annat går så bra nu. Livet går så bra nu. Bara jag äntligen kunde ta hand om min kropp. Nu mår jag illa av allt sött och vill bara somna om till en ny dag. Jag ska försöka med 5:2-dieten i kombination med kaloriräkning även de andra dagarna. Inte för hårt, men inte heller så löst att det känns meningslöst. 1400 kalorier om dagen de dagar då jag inte fastar, och 500 på fastedagarna. Sedan ska jag försöka träna ett par dagar i veckan också. Mer kan man inte begära av mig. Jag bävar inför de kommande helgdagarna. Hur ska det gå? Jag bävar inför killen jag ska träffa om någon vecka. Kommer han fortfarande att tycka om mig? Jag bävar inför så mycket. Och allt beror på mitt osunda förhållande till mat. Jag önskar att jag hade lyckats för fem år sedan. Men ändå är jag här idag. Kanske måste jag bara inse det och sluta älta. Sluta oroa mig. Och börja på nytt. För tusende gången. Men vad spelar det för roll? Jag har ju inte gett upp. Nu kör jag.

Juu91s blogg

Mina första tankar.

Kommentarer