En natt på akuten...

...med bebisen. Och man mår därefter. GÄSP. Nu sover lillen iaf, och det verkar inte vara något annat än 3 dagars feber. Hoppas han mår bättre snart iaf. Man blir så orolig. Och så trött när man inte fått sova på 2 nätter. Och då kommer det igen; suget efter att äta. Efter att pigga upp sig, trösta sig, stärka sig, lugna sig med hjälp av mat och godis. Men N.E.J. Det kommer inte ta mig till mitt mål. Att äta för mkt mat eller äta godis är INTE en belöning. Det är inte en tröst och det löser ingenting. Det enda som kommer hända är att jag kommer gå upp i vikt istället för att fortsätta ner i vikt. Det enda som kommer hända är att jag kommer komma längre ifrån mitt mål och kommer behöva lägga ännu mer tid på att gå ner i vikt. Så nej, säger jag till mig själv. Nej. Det är ok att vara trött. Det är ok att inte orka. Men det är också ok att lägga band på sig och inte länsa kylskåpet som nånsorts coping strategi. Åt för mkt igår. Kräftkalas hos svärföräldrarna. Blev mkt tomma kcal; vitt rostbröd, fet ost, alkoholfri öl. Massa kcal som inte mättade särskilt länge. Men "lurade" mig själv också. Lillen ammar en massa nu när han inte mår bra, så jag sa till mig själv att det var ok att äta för mkt för att lillen ändå ammade en massa. Och mjölkproduktionen ökar när jag äter mer, så eg. - intalade jag mig själv - så gjorde jag lillen en tjänst genom att äta mer. SUCK. Vad man lurar sig själv hela tiden. Visst, jag får mer mjölk när jag äter mer. Men jag har också tillräcklig produktion OCH går ner i vikt när jag ligger runt 2000 kcal/dag. Jag måste inte proppa i mig 2500+ kcal för bebisens skull. Jag försöker lägga märke till och kartlägga alla dessa beteenden, tankar, undanflykter som hindrar mig från att nå mitt mål. Det är alla dessa beteenden som fick mig att gå upp 45 kg till att börja med. Och om jag inte ändrar dem så kommer jag bara gå upp igen så fort jag kämpat mig ner. Det här är en mental förändring lika mycket som en fysisk.

Kommentarer

19 augusti 2012 10:47

Kaffemum

Ja,visst är det så;att det blir rutin att äta fel. Egentligen började inte mitt överätande och tröstätande av en anledning, men fortsatte sen med stöd av dessa tankegångar. Man börjar använda sig av mat som coping strategi, och det liksom slår ut alla andra, tidigare beteenden. Och nej, inte ska man känna sig usel inte. Jag tror på att vara snäll mot sig själv och sin kropp. Det är ju oftast inte för att man mår så himla bra som man går upp extremt mycket i vikt. Man måste ta hand om sig själv och sin kropp och se sina beteenden för vad de är. Inte lura sig själv och belöna och trösta med mat/godis. Det är eg inte alls en belöning eftersom det får så ohälsosamma konsekvenser. Belöning är att vara frisk, stark, normalviktig och må bra. Klarar man inte av att hantera sina tankar/beteenden utan äter sånt som inte är bra/mer än vad som är bra för kroppen så tänker jag försöka luska ut varför jag gör det och vad jag kan göra istället. Att bli deppig, känna sig usel eller racka ner på sig själv gör bara att man vill tröstäta ännu mer, har jag märkt. Så jag försöker att inte reagera/tänka så mer. Men visst, det är inte lätt. Men som en kompis sa; det är en förändring för livet. Inte bara en diet man ska plåga sig igenom en månad eller två.
19 augusti 2012 10:50

Kaffemum

...så, vad jag försökte säga var; istället för att se det som ett steg bakåt ser jag det som en möjlighet att kartlägga mina tankar/beteenden så jag kan förändra dem. (Svårt att hålla tråden ibland med en 1 åring kring benen). :D Och JA man ska ALLTID ta tag i det igen! Det finns inga misslyckanden, bara nya möjligheter att förstå sig själv!

Logga in för att skriva en kommentar.