Lång frånvaro (lång text)
Hej igen...
Katten har kommit inkrypandes här igen. Ni trodde ni slapp mig va? Nope, sån tur har ni inte, haha. Skojar bara lite :)
Jag försvann i våras, lika så gjorde mina goda vanor. Jag minns inte var jag slutade riktigt, så sorry om det blir upprepningar. Jag slutade alltså mitt tidigare jobb som behovsanställd, och hoppade på bussutbildningen. Klarade uppkörningen i somras, yey! Under tiden jag pluggade var jag helt tömd på energi, jag mådde sämre än jag själv insåg. Jag släpade mig upp, körde den där timmen till skolan, satt av tiden och körde sen hem. Helt slut var jag, varje dag. Jag försökte motionera och äta vettigt, men föll tillbaka i gamla mönster. Det var helt enkelt alla år av stress som tog ut sin rätt, och att leva på försäkringskassan gjorde mig inte mindre stressad.
Jag blev under tiden på bussutbildningen erbjuden ett jobb som färdtjänstförare, så tog taxileget under sommaren också. Åkte mellan körskolorna, haha. Fick skjuta upp arbetsstart 2 månader för att det tog så länge med busskortet. Skolan hade semesterstängt, det var strul med bussar så det tog lång tid att få alla lektioner och så hade jag ledigt för bröllopet. Jag var trött, stressad, stora förändringar i livet, bara nya saker hela tiden. Det påverkade mig mer än jag vill erkänna. Första veckorna på nya jobbet var som i dimma, jag var vaken och alert där och då, men bara sov när jag kom hem. Det är svårt att få raster så man kan äta en planerad måltid också när man är ute på vägarna, för att inte tala om hur oregelbundna tider det är.
Men! Det har vänt nu. En kollega beskrev oss på depån som en stor familj, och det är så jag känner för första gången i mitt liv. Jag känner mig accepterad, faktiskt kanske till och med omtyckt för den jag är. Mina kollegor hälsar på mig, pratar med mig, vi går ut tillsammans och de tycker inte ens illa om mig när jag blir för full. Chaffisar hälsar på varandra på vägarna, jag är inte längre en irriterande städerska som helst ska vara osynlig. Varje dag möter jag kunder med speciella behov; äldre, sjuka, funktionshindrade osv. Helt plötsligt jobbar jag som den som ska ge dem service, få dem att känna sig trygga under resan och är den som ska ta initiativ och vara den ansvarstagande. Jag gick från att vara lägst i hierarkin på sjukhuset, till att vara en som andra sätter sin tillit till. Från mindre än ingenting, till någon. För första gången känns det som att det skulle märkas om jag var borta. Dessutom tvingar jobbet mig att både svara i telefon och ringa, och det har hjälpt mitt självförtroende sjukt mycket. Jag har egentligen nästan som fobi för telefon. Tidigare tog det mig flera sömnlösa nätter att våga ringa någonstans, kunde inte ens ringa och beställa en pizza utan att få grov ångest. Men nu vågar jag, kan jag och reflekterar inte så mycket över det även om vissa dagar är lite återfall. Jag älskar mina kollegor, och jag trivs med mitt jobb. Lönen är inte många kronor över a-kassa och det blir rätt mycket (ofrivillig) övertid, men det är smällar man får ta.
Min man har givetvis också varit ett stort stöd, och han tappar aldrig tron på mig. Helt plötsligt har jag både trygghet hemma och på jobbet. Helt plötsligt känner jag inte samma behov av att gömma mig i mitt hem och stänga ute omvärlden. Jag känner mig friare än jag gjort någonsin tidigare i mitt liv. Min man jobbar tyvärr nätter fortfarande, men vi har kvällarna ihop. Fast jag måste erkänna att jag saknar närheten i att sova ihop, skulle behöva mer intimitet. Men vi jobbar på att må bättre båda två och orka med att ge varandra mer närhet. Vi har fortfarande aldrig bråkat, vi sammarbetar i vardagen och vi har våra gemensamma intressen. Jag har otrolig tur som har honom, min klippa! <3
Jag har skaffat ett sånt där gymkort, och jag har varit med på gruppklasser. Det är SJUKT stort för mig. Jag har tränat bland andra folk. Jag orkade minst, jag var förvirrad och mest glodde ibland, men det var okej. Jag är ju ny, och de (flesta) andra bemöter mig som vem som helst. Här skrattar man inte åt tjockisen. Här stirrar man inte när den grisrosa fettklumpen kämpar med löjligt låga vikter. Här fnyser man inte åt flåsandet på motionsbandet när tant kämpar på i slowmotion. Man applåderar ihop efter gruppträningar, hälsar på varann och visar respekt. Det kostade ungefär en halv månadslön för ett år, men det är det värt. Får erkänna att jag hoppat över några av de pass jag planerat in, men har halkat så fel med maten att det inte fungerat.
Det leder mig osökt (hahaha) in på varför jag är tillbaka, DET DÄR JÄVLA MATBEROENDET. Nu fan får det vara nog. Mitt mål denna gång är egentligen att skita i kalorier, skita i portionsstorlekar, skita i optimala sammansättningar och allt det där. Den här gången är det att äta 3 gånger per dag som är det viktiga. Regelbundet energiintag helt enkelt, så jag orkar jobba och träna. Sedan att hitta mat som är nyttigare än den jag äter nu, men som är lika snabbt, smidigt och gärna så lite disk som möjligt. Bättre alternativ helt enkelt. Och framförallt hitta mat jag kan ha med på jobbet. Glöm lyx med kylskåp och micro - det händer att man reser ut på morgonen och inte är tillbaka förrän 10-12 timmar senare. Men jag måste börja äta under arbetsdagen, och då inte körv eller burgare på lämpligt hak - utan MAT. Och frukt. Energidryck tänker jag dricka i början, med socker. Colan ska bort, hatar att vara så fast i ett livsmedel.
Den här gången ska jag inte försöka vända upp och ner på hela mitt liv på en och samma gång, för då går jag sönder. Jag ska ta en sak i taget, försöka hitta bättre alternativ succesivt och satsa på en hållbar livsstil som kommer vara i resten av livet. Jag måste lyssna på kroppen och inse att med den påfrestning som jag haft på kroppen i att vara konstant stressad och deprimerad i 13-16 år, så tar det tid att bygga upp något. Skulle man se på ett vanvårdat/misshandlat djur på samma sätt som en ung, frisk och altetisk variant av det djuret? Nej. Skulle man mata dem på samma sätt? Nope. Skulle man kräva samma prestation? Aldrig. Jag har vanvårdat och misshandlat mig själv, nu är det dags att bygga upp mig själv igen. Börja om från början, från noll.
Katten är på väg tillbaka, starkare och mer beslutsam än någonsin. Nu JÄVLAR!
Gillar
Kommentarer
-
Välkommen tillbaka Katten, det märks att det är mer klös i dig nu
-
Fantastiskt! Grattis till ditt nya liv💞
-
Vilka bra förutsättningar du startar med 👏👏😆
Ta bort allt socker ur kosten först ...är mitt råd. Det gör stor skillnad snabbt.
Håll i det under en period ( perfekt nu i juletid ) utvärdera och lägg till nåt mer.
Ta ett steg i taget. Gå långsamt framåt.
Ha med maken på resan...det underlättar.
Krångla inte till det så mycket med maten.
Nya vanor tar tid...laga mat ihop är kul.
Jag tror det ger sig mycket efter hand s.a.s.
Lycka till 👍
-
Åh, vad roligt att höra av dig igen och att det gått så bra för dig både med utbildningar och med jobb!
Stort lycka till med dina nya mål! Du grejar det också. Ta ett steg i taget och låt det ta sin lilla tid.
Det viktiga är att helheten fungerar under tiden och att du mår bra
Kram
-
Välkommen tillbaka ! Pepp och lycka till !
-
Mjau mjau på dig.
-
Roligt med jobbet, pengar är inte det viktiga, klev av den trappan för många årsen, men kropen hade fåt för mycket stryk, är först nu det käns som man böjar orka leva igen.
Önskar dej all lycka, och ta lite i taget, och försök lysna på kroppen när den mår bra.
Logga in för att skriva en kommentar.