icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Hej :)

Efter att i många år kämpat med vikten, hormonerna och barnlösheten har jag efter mycket eftertanke bestämt mig för en Gastric Bypass. Den 30/1-2013 opereras jag. Jag har inga som helst fantasier om att det blir en dans på rosor, men det känns för mig som bästa möjligheten att kanske få egna barn i framtiden. Jag har en sambo och två bonusbarn som stöttar mig helhjärtat.

I skrivande stund är jag inne på vecka 2 med pulverdiet och hatar vaje sekund av det!
8 augusti 2012 14:04
4

”Det är aldrig för sent att bli den vi skulle ha kunnat vara”

Idag efter lunchen på jobbet, satt jag ner en stund och reflekterade över min vikt och mina matvanor. Jag skrev ner alla känslor som dök upp, när de dök upp. Så den här texten kan nog verka ganska osammanhängande, men jag vill ändå dela med mig av den. Är det någon som känner igen sig? Vad gör du i så fall? Varför lyckas vissa men inte alla? >> Varför kan jag inte hejda mig när det gäller mat? Som igår? Jag vräker i mig, trots att jag faktiskt inte är hungrig!!! Det finns där och därför äter jag. VARFÖR? Uttråkad? Rastlös? Känslor? Annat? Är det av samma anledning jag pratar mycket och inte vill att det ska bli för tyst? Vad är det för känslor jag inte vill känna? Vill jag inte vara lyckligare? Vill jag inte känna mig fin? Vill jag inte vara mer hälsosam? Vill jag inte ha barn? VAD ÄR JAG RÄDD FÖR? Är jag rädd för att det ska försvinna? Har min rädsla för att bli övergiven manifesterat sig i att jag äter? Men mat försvinner ju inte… Hur kommer det sig egentligen att jag äter så hysteriskt? Jag vräker i mig enorma portioner OK att det sällan är onyttig mat, men jag äter ju så mycket. 100 kg på vågen kommer ju av någon anledning, visst att jag har en del att skylla på, med hormoner och så vidare. Jag ska boka in ett möte på hälsohuset när jag blivit listad där och be dem undersöka om det finns ytterligare orsaker till att jag har svårt med vikten, annat än att jag tuggar mig till den. Jag vet att jag bör dra ner på kolhydraterna och äta mer grönsaker. Jag slutade röka för snart 2 år sedan, nog borde jag kunna sluta missbruka mat? Varför är det så SVÅRT? Jag smygäter. Inte hela tiden men ibland. Jag har egentligen aldrig gett mig själv en riktig och ärlig chans att gå ner i vikt. Jag var på god väg med viktväktarna men jag kunde inte hålla mig till programmet, det hade kanske fungerat om jag verkligen hade ansträngt mig??! Vad är jag rädd för? Jag är uttråkad. Är jag bara förbannat lat? Jo… Vad krävs för att jag ska gå ner i vikt? Vad krävs för att jag ska bli nöjd med mig själv? Är fettet bara ytterligare ett skäl för mig att inte bli älskad… Att förklara min ”icke älskvärdhet”? Usch var jag nära något nu? Det gjorde lite ont att tänka så… för viss är jag väl älskvärd? Men vad krävs? Jag måste ju göra en ordentlig ansträngning och utmana latmasken in mig… den tanken gör mig missmodig och lite peppad på samma gång. Varför? För vad innebär det att göra en ansträngning? 1* försaka Godis, eller i alla fall äta mycket mindre godis. Mindre godis känns lättare än inget godis. 2* Motionera mera… känns egentligen inte jobbigt när jag tänker tanken men jag vet hur svårt det är med motivationen när jag väl kommit hem. Ska verkligen ge morgonpromenaden en chans. Jag sover mycket mer nu än jag gjorde förut. Jag är fet. 3* Jag måste äta mindre portioner. Känns självklart nu, men jag vet att det blir svårt att inte ta bara liiiite till av pastan, eller suga upp sista såsen med en potatis till. Så vad är det jag behöver? Ståndaktighet? Viljestyrka? Karaktär? Bestämma mig?<< På mitt kontor har jag hängt upp en lapp på min anslagstavla med ett citat som händelsevis råkar vara veckans citat i kalendern ”Det är aldrig för sent att bli den vi skulle ha kunnat vara” (George Eliot)

Kommentarer

  • 8 augusti 2012 15:42
    Modestys
    Känner igen mig alltför väl. Jag gissar på att det vi behöver är att älska oss själva och sluta misshandla våra kroppar. Det handlar inte om att vara smal, det handlar om att ta hand om oss. Va snäll lixom :-) Vi kan bli sånna som älskar oss själva så pass att vi är snälla och tar bra hand om oss. Pepp å kram /Mod
  • 8 augusti 2012 18:22
    Annlii
    Kramar till dig!!
  • 8 augusti 2012 18:55
    Kinna82
    Tack :)
  • 9 augusti 2012 00:09
    Nos
    Ja, detta med känslor och mat är ett kapitel för sig. Jag tror verkligen på detta att fundera över sina känslor kring mat, precis som matdagboken uppmanar en till. Jag var själv med i ett kbt-program (kognitiv beteendeterapi) som handlade om bulimi. I mitt fall var det dock snarare överätning och träning. Men att jobba med detta, och det kräver en del, hjälpte mig att förstå varför jag själv åt. Men det kräver som sagt var att man verkligen sätter sig och skriver ner sina känslor precis innan man ska äta, varje gång. Sen gäller det att inte göra för stora förändringar i taget. Lägg gäller till något positivt, typ gå/cykla en bit några dagar i veckan. När man börjar röra på sig-eller ännu hellre motionera med det man gillar (stavgång?), så blir man så nöjd med sig själv att man finner kraft och motivation att sluta med någon av de dåliga vanorna. Sen, en sak till-jag vet att det funkar. Du kan. För kunde jag gå ner 20kg, och sedan nästan hålla dem trots att ett barn till kommit så kan du. Lycka till, och kom ihåg att ta ett steg i taget!!

Logga in för att skriva en kommentar.