Ångesttåget avgår nu, nån mer som ska med?

Gaaaaaaaah. Nu sitter jag här igen. Samma visa som förra tisda...gen. Det var då jag tryckte i mig sju proteinbars på 0.3 sekunder. Jag tog bara ett snabbt varv i ångestkarusellen då innan jag tog mig ut och sedan dess har maten fungerat jättebra. Tills idag. Och jag borde ha förutsett det bättre för upplägget var precis detsamma: först var jag hos naprapaten som klämde och hade sig med min rygg. Föreläsning på eftermiddagen och egentligen hade jag tänkt åka till gymmet på kvällen, men jag har tränat sex dagar på raken och tänkte att en vilodag blir nog bra. Försökte plugga, men blev irriterad på att det var så tråkigt och tänkte rebelliskt: fuck that. Jag skiter i hur provet på måndag går, ärligt talat. (En parentes - när jag säger att jag skiter i det betyder det att jag nöjer mig med godkänt och inte siktar på vg. Har aldrig blivit underkänd under den här utbildningen och risken är liten att det skulle hända nu.) Istället lade jag mig i soffan och kollade på serier. Uttråkad. Kollade på klockan, ville bara att tiden skulle gå. Vid 19-tiden trodde jag att det skulle gå bra. Suget att hetsäta hade knackat på men jag lyckades lura det genom att säga att ingen var hemma. Jag åt mitt vanliga kvällsmål, tomatsoppa med knäcke och det var här det gick snett - soppan blev äcklig. Fick nästan tvinga i mig den och efteråt började jag tänka på den där burken cashewnötsmör som stod i kylen. Ja, den stod där - nu står den inte kvar. Inte heller honungen jag hade... Men det var inte nyöppnade burkar iaf... Så ja, jag tryckte i mig nötsmör och honung tills det var slut, sedan öppnade jag kylskåpsdörren och liksom kisade in, försökte nästan frammana nåt att äta. I såna här lägen är det tur att jag inte har kakor och bullar i frysen eller nåt sånt, för då skulle skadan bli ännu större... Eller rättare sagt, min kropp skulle bli större. Tillslut föll mitt val på osten och jag åt en bit. Kände mig som en lchf-are för en stund. Sedan upptäckte jag en burk lemon curd längst ner i kylen och, fortfarande i min totalt desillusionerade, vrickade lchf-anda skivade jag ost och bredde på lemon-curd. Och det är ju typ det sötaste man kan äta förutom honung så varför jag kände mig lchf vette tusan... Jo, det är klart, det var nog för att jag inte åt nåt bröd. Antar att ni hört uttrycket "silar mygg och sväljer kameler?". Kamelerna sätter sig både på magen och låren för mig... Och nu sitter jag har och försöker uppskatta hur mkt jag har ätit. Hur många kalorier det blir. Och jag blir ganska bitter för både honung och nötsmör är ju bland det mest kaloritäta man kan äta.... För att inte tala om ost och lemon curd! Då var det egentligen bättre med de där proteinbarsen förra veckan. Men. Om vi ska vara lite vettiga och se objektivt på det: suget började inte lika tidigt på dagen som sist och även om jag var ute efter en semla på föreläsningen så fortsatte jag inte letandet när cafeet närmast föreläsningssalen var stängt utan gick då tillbaks utan semla. Suget började egentligen inte förrän efter att jag ätit kvällsmat, då började det på riktigt så att säga. Det slutade knacka och började istället med murbräckan för att slå in dörren för att fortsätta på den liknelsen. Där inne hittade det mig framför tv-n och tog mig i nackskinnet och bar ut mig till köket... Fast så är det ju inte riktigt heller. Suget kan ställa sig bredvid och vråla i ena örat, nypa i magen och fokusera alla tankar på något att äta, men det kan inte tvinga mig att äta, inte på det sättet. Jag måste själv aktivt resa mig ur soffan och gå ut i köket, det är jag som står och kikar in i kylskåpet och slutligen väljer vad jag ska äta. Jag väljer även att stoppa det i munnen och att fortsätta stoppa i mer i munnen. Jag måste träna på att återta makten över min kropp när det här händer. Jag är som en överklassdam på 1700-talet, så fort nåt blir jobbigt ger jag upp, svimmar och lämnar över alla beslut åt suget som glatt ger order om att äta det och det och det. Jag vet ju att jag kan återta makten, men jag tvivlar väldigt mycket på mig själv ändå, eftersom jag ju som sagt ger upp. Egentligen ger jag upp två gånger: först genom att lyssna på suget och gå ut i köket och börja äta något, sedan genom att tro att det då är kört och tro att jag inte har någon kontroll. Jag har egentligen två tillfällen på mig att inte hamna i ångestkarusellen, utan kliva av. Eller ångesttåget, som jag skrev i rubriken. Då kändes det som att ångesten ökade, men skrivande är terapeutiskt och rubriken är nu missledande: jag har tagit en åktur med ångesttåget redan, och nu har det stannat igen och jag kliver av. Jag råder er som står på perrongen att inte gå på - tåget åker ingenstans, spåren leder ingenvart och det finns ingen lokförare. Det är inte bara destruktivt utan helt meningslöst. Vi försöker sova lite istället och hoppas på en bättre morgondag!

5 mars 2014 00:54

tictac

jag måste bara säga: Åh så fint du skriver!! Du är en fantastisk skribent! Så "underhållande" att läsa även om jag fōrstår att det vart jobbigt. Jag har varit precis samma sits som du och jag tror många (alla?) här inne har varit där.... massa styrkekramar till dig och jag håller tummarna tills nästa tisdag! :)
5 mars 2014 02:09

Namnnamn

Det var mer jävlar anamma i de där 1700-talsdamerna än man kan tro; tänk bara på korsetten de hade att dras med. När de tuppade av var det allvar och när vi ger upp för socker och fett gör vi det för vad en del kallar "världens starkaste och mest tillgängliga drog" (sockret) och för något evolutionen säger att våra kroppar behöver (fettet), så inte undra på att vi faller ibland. Tåget tutar där ute i natten, det tuffar runt i världen och vi kliver på och av.
5 mars 2014 07:31

svalu

Förträffligt som vanligt. Jag skrattar, inte åt dina problem, utan ditt sätt att förmedla dem. Så gott med en humörhöjare så här på morgonen. Fortsätt gärna posta inläggen sent på kvällarna. Du får väl börja med att riva kontaktledningarna till det där tåget. Och sälja eventuell koppar. Det är ju inkomstbringande om inte annat. Och en kamel innehåller en jädrans massa kalorier, så såna bör du undvika. Skärpning nu tjejen. Sätter du dig och skriver efter dessa "återfall"? Skulle det fungera att skriva av dig "suuuget" innan, istället för att ge efter för det? Har du testat detta. Bestäm dig för att någon gång (kanske då och då) äta lite extra, men med en tydlig gräns? Du bestämmer och har kontrollen. Många peppningar

LadyFats blogg

Ångesttåget avgår nu, nån mer som ska med?

Gillar

Kommentarer