Det här med magsäcksoperation
Vid lunchbordet för några veckor sedan fick jag veta att två av mina lärarkollegor har gjort gastric bypass-operationer, alltså förminskat magsäcken. I min bekantskapskrets vet jag flera som gjort samma operation, och det får mig att börja tänka lite. Jag pratade med mina kollegor och undrade lite hur de mådde efteråt, och en av dem mådde bra, var normalviktig och ångrade ingenting. Den andra, en tjej straxt under 40, höll precis på att vänta på tid för att operera bort lös hud på låret. Ena låret var fixat och hon höll på att förblöda på kuppen, och hon var nervös inför att genomgå samma sak igen.
Några veckor senare hade hon gjort andra operationen, och som hon var rädd för blev det inre blödningar, omoperation och massor av komplikationer. Hon sa ingenting rakt ut, men jag märkte att hon nog ångrade den där magsäcksförminskningen. Det värsta nu (ca 2 år efteråt) tyckte hon var att det inte gick att dricka vatten efter ordning - hon kunde vara jättetörstig men om hon svepte ett glas vatten så blev hon övermätt och började må jättedåligt. Hon kunde inte dricka något till maten, en pytteportion, eftersom då fick inte allt plats och hon började må illa.
En annan tjej berättade att efter operationen kunde hon inte längre spy, kräkreflexen var borta. Behöver jag säga att hon fick ett riktigt helvete när hon smittades av vinterkräksjukan, med en icke-fungerande kräkreflex? Fy fasen. Hon hade också problem med enorma hudveck som var svåra att hålla rent, svamp och klåda hörde till vardagen och hon kände sig fortfarande extremt obekväm utan kläder, inte längre pga vikten utan all extra hud.
Läser man om gastric bypass på sjukvårdsrådgivningens hemsida så blir åtminstone jag förskräckt över alla risker som förekommer: blödningar, proppar, läckage i magsäcken, risk för tarmvred och livslånga komplikationer. Ytterligare är illamående, hjärtklappning, bullrande mage, matthet, kallsvettning, kräkningar, håravfall, undernäring, vitaminbrist och så givetvis: en del töjer ut magsäcken igen och återgår till sin ursprungsvikt.
Det står också att "Efter en fetmaoperation är det viktigt med motion. Det är viktigt att äta rätt, ofta, regelbundet och undvika stora portioner, fet mat och snabba kolhydrater." Även om man gör en sådan här operation kommer man inte undan livsstilsförändringen som måste till. Det verkar som att vi här på MD har kommit på knepet, eller hur? Vi gör ju redan det här, utan operation, tar den långsamma men betydligt säkrare vägen. Tror jag iaf, jag läser en hel del bloggar här och har nog aldrig läst om någon som gjort en gastric bypass och sedan börjat räkna kalorier. Snarare tror jag att man efter en operation lätt kan slarva och strunta helt i kalorierna och vad man stoppar i sig, eftersom mättnaden säger ifrån direkt. Det är oerhört svårt att överäta och jag tror det är lätt att bara äta av det godaste, utan att tänka på kvalitet eller näringsinnehåll. Ingen allmän sanning, bara min slutsats av det jag sett i min bekantskapskrets.
Jag har tidigare tänkt, och även hört från många andra håll, att en sådan här magsäcksoperation är att ta "den lätta vägen", att inte orka gå ner själv utan lägga sig under kniven som en genväg till en smalare kropp. Så tycker jag inte längre. Jag tycker det är otroligt modigt att göra den här operationen, när man vet vilka risker och biverkningar som följer med den. Jag skulle aldrig våga ta det steget. Det är ju också otroligt mycket jobb som kommer efter operationen och jag tror allmäntillståndet kan sjunka rejält efteråt. Även om allt går bra så är kroppens anatomi förändrad och den kommer inte bete sig som innan, det blir en annan kropp med andra villkor. Som att inte kunna dricka när man är törstig, eller inte kunna spy när kroppen vill bli av med något. För att inte tala om kostnader för operationerna för att ta bort överflödig hud - landstinget bekostar bara operation av hud på magen, och då endast om man har problem och lider av den, inte av estetiska skäl. Resten får man betala själv.
Hur tänker ni kring magsäcksoperationer? Kanske till och med är någon som gjort en och kan dela med sig av erfarenheter?
Gillar
Kommentarer
-
Det som jag kan känna är att - hur får jag huvudet / känslorna att hänga med ? För har jag ätstörningar - försvinner dom med oprerationen ?
-
Har själv då och då, kännt att op är enda utvägen, för själv kommer jag aldrig fixa det. Men precis som du motiverar så KAN det bli mycket biverkningar. Man vet ju inte innan hur det skulle bli för en själv. Jag ligger iof på gränsen för att få erbjudande om en op, men jag har tom vissa gånger funderat på att bekosta det själv. Men släng upp 80 000:- , den som kan (om det räcker)!
Har en bekant som gjort op, men som inte vill tala öppet om det. Varför då? Jag kan inte fatta det. Men antagligen ligger det någon slags "genvägs-känsla" över det, "att inte klarat det själv" kanske. Nej, håller med dej, det är modigt att göra op. Men inte alla finner sin lycka för det!
Jag har också läst runt i bloggarna här, och finner många hjältar bland oss som kämpar på den "långsiktiga vägen". Jag har lagt op-tankar åt sidan och har blivit motiverad, att det är klart jag och alla vi, kan klara våra mål!
-
En av mina bästa vänner gjorde en gbp för några år sen och ångrar sig inte. Hon såg ingen annan utväg. Och visst tyckte jag då och sa åt henne flera ggr att tänka om och ändra kosten, men nä hon det fanns ingen vilja till det. Upplevde jag de, och jag tyckte att det lite var en genväg. Men stödjer hennes beslut i det och nu har hon gått ner 40kg och lever ett annat liv. Inga komplikationer alls. Hon har också handikapp så hon inte kan röra sig/träna som andra och hade väldigt svårt att gå ner i vikt. Iaf dom alla kilona hon behövde gå ner, så hon såg nog ingen annan utväg.
-
Jag har faktiskt haft den där operationen som en slags morot - nämligen att komma ner i en BMI då inte det går att få den :-) Och det har jag lyckats med. Nära 25 kilo på 3 år. Långsamt som bara den. Men det innebär att de här perioderna när det inte går nåt bra så går jag inte upp så mycket, för kroppen hinner ju stabilisera sig hela tiden i de nya vikterna.
En kompis som gjorde operationen har sagt till mig att det här fixar man inte på annat sätt; det är också en morot, att visa att det kan man visst göra! Kan väl tillägga att den här kompisens mat- och framför allt dryckesvanor känns inte optimala för en person med förminskad magsäck. Så jag undrar hur det går i längden.
-
Jag är emot vikt-op om man inte har en extrem övervikt. Känner många som råkat illa ut efteråt och flera år senare inte kan jobba heltid pga komplikationer...jag skulle aldrig våga!
-
Jag har en kollega på jobbet som gjorde gastric b-p för några år sedan. Hon är helnöjd. För henne gick det bra. Vet dock inte om eventuella besvär efteråt.
Men jag tror att mycket kan förberedas innan op. också. Hur man äter, motion, bra mat etc.
-
Hälsotillståndet är viktigt och om jag förstått det hela rätt så blir man testad kors och tvärs. Även psyket testas så det är inte lättvindigt att få operationen. Jag tycker det är bra att det finns och att man då även får lära sig tänka rätt. Allt, hela kroppen, styrs ju av hjärnan så den måste programeras om oavsett op eller inte op.
Känner en man som fick operationen. Lite biverkningar och lite krångel efteråt men det var enda lösningen. Man kommer aldrig att kunna äta som tidigare. Det kan inte heller en jojobantare utan att gå upp i vikt. Men nu har jag hört att han äter godis, bullar samt öl. Jo, det slinker lätt ner och är väl lättast att äta. Väldigt lite mat blir det. Omprogrammering av hjärnan behövs före, under tiden och efteråt oavsett op eller inte.
-
Jag har ett ex och nära vän till mig som gjort en Gastric by pass för 1,8 år sedan. Han ångrar sig ibland och jag går och lider för att jag inte visste eller förstod mer så att jag hade kunna varna honom. Mitt liv skulle ha försämrats rejält om det hade varit jag för jag älskar mat och att njuta av god mat. Han äter knappt längre lagad mat. Han är inte hungrig och får inte i sig.Jag tycker det är jättesorgligt att det har blivit så för honom. Jag lider med honom faktiskt. Jag kommer aldrig rekommendera någon att göra denna operation. Jag kommer gärna avråda från den däremot. Jag tror mer på att då prova träning och Lchf men ibland tyvärr så har en dem försökt allt och då tror jag ändå på att försöka mer. Den slår så olika. För vissa går det bra, för andra blir det så illa som för min vän. Han äter så klart mat ibland men det är alldeles för sällan. Jag vill inte att någon skall behöva ha det så att den knappt kan äta. Bara min åsikt. Men alla gör ju som dem vill förstås.
-
Jag genomgick en Gastric by-pass-operation den 31 augusti 2010. Ett år senare hade jag gått ned ca 30 kg och var nygift...blev gravid direkt, blev tvungen att äta, äta, och äta, för två, med pyttepytte-magen, men fick missfall ändå, i v10. Bara någpn månad senare blev jag gravid igen och var tvungen att gå in för samma ständiga mardrömsätande - pga GbyP-magen. den här gången gick det bättre.
Minstingen, en fysiskt Simson-råstark, hyperenergisk, mycket bestämd & enormt envist viljestark liten krabat föddes en varm sommarmorgon i slutet av juni 2012,efter den lättaste,mest okomplicerade, minst smärtsamma förlossningen jag varit med om. (Jag har 5 barn.) Vi mådde båda så bra, att vi åkte hem innan dygnet var över; jag som tidigare legat inne i 8 dagar efter varje förlossning! Men 3 veckor senare blev det akut bortoperation av min gallblåsa, som förmodligen bidragit till att det var så jobbigt under graviditeten.
Jag var ju tvungen attständigt äta NÅGOT litet då och då, hela tiden. Jag mådde dåligt, tappade akut energin & svimmade om jag inte åt, NÄR jag åt mådde jag bra i ca 5-10-15 minuter och sedan däckade jag. Ingenting som jag åt var något som fick min kropp att "funka" normalt.
Blodsockernivån/medvetandet/energin/orken/vakenheten åkte jojo, för högt och för lågt... men eftersom den var ungefär normal/låg och inte för hög just då när jag var på kontrollerna hos barnmorskan & vårdcentralen (för jag var ju tvungen att äta eller dricka något precis innan, för att inte däcka, eller för att orka med, så då befann jag mig tillfälligt i på rätt våningsplan i energi-hissen under besöken...)
Och glukosbelastning gick ju inte att genomföra pga gastric by-pass-magen, och att låna hem en blodsockermätare för något dygns dokumentation av jojo-hissen i blodsockret, fick jag inte heller.
Alltså blev jag inte trodd eller hörd, under hela graviditeten, när jag tog upp detta som jag ansåg som mycket onormalt med läkarna och barnmorskorna, utan bollades bara mellan de olika instanserna, i brist på läkarkunskap, avsaknad av praktisk erfarenhet, och brist på konkreta forskningsbevis, när det gäller graviditet efter Gastric by-pass... men efter graviditeten visade det sig att jag haft rätt, och gallblåsan var fullproppad med gallstenar, några upp till valnötstora. Inte konstigt att jag mått så dåligt under graviditeten och reagerat överkänsligt på allt i matväg. Speciellt som jag följde kostråden som jag fått från läkare &dietister på obecitasmottagningen...
Idag, januari 2015, har jag fortfarande inte gått ned i vikt efter graviditeten och gall-operationen. Ryggen är fortfarande i dåligt skick. Men jag KAN i alla fall gå utan kryckor och jag klarar mig utan smärtstillande. Det kunde jag inte innan Gastric by-pass-operationen.
Jag lärde känna LCHF-kosten sommaren 2013, insåg det logiskt förnuftiga i detta och bestämde mig för att ge min kropp tiden att få vila och läka sig själv, samtidigt som jag fokuserar på att förändra mitt tänkande & beteende kring mat, behandla min inlärda fett-rädsla och ätstörningarna som jag brottats med sedan barnsben, genom att låta kroppen få det den behöver & vill ha, dvs näringsriktig, näringstät kost...och så småningom öka på den dolda vardagsmotionen lite i taget.
Jag märker direkt om jag ätit något olämpligt. Ledvärken återkommer, jag blir förstoppad, migrän, ökad trötthet, humöret, japp... det märks...
Under vinterlovet har jag hamnat ur rätt spår, men jag kommer ta mig ut ur detta stärkelserika kolhydrat-&-socker-återfall så sakteliga nu när skolorna kommit igång igen...
Jag undviker oftast att tala om min Gastric by-pass (även om detta inte är en hemlighet) för det tar så lång tid att berätta, och folk har oftast varken tid eller lust att lyssna på det som tar tid... Kanske därför de andra som genomgått GbyP-operationen också försöker undvika ämnet?
OM någon funderar på operationen, så kan jag säga, att jag ångrar inte att jag gjort den, men jag rekommenderar ingen att göra den utan att verkligen ha alla fakta klara för sig, och man måste verkligen medvetet ha tänkt igenom och provat alla andra alternativ först... för det går inte att göra den ogjord.
Gastric by-pass-operationen är verkligen inte en "easy fix", utan ett HJÄLPMEDEL för att kunna förändra sin kosthållning, sitt ätbeteende och komma igång och röra på sig, motionera. Ett hjälpmedel, men själva viktnedgången ansvarar man själv för.
Man rasar i vikt det första och andra året, sedan brukar kroppen ha vant sig, efter vad det verkar som, därför ska man passa på, medan man kan.
Jag blev gravid efter ett år och blev tvungen att avbryta viktnedgången för babyns, skull, annars kanske jag skulle vara "smal"/ mer normalviktig idag. Jag ångrar inget, för min minsting lever och mår bra. Men jag får jobba hårdare med mig själv och min vikt nu, än jag skulle behövt tidigare, innan graviditeten.
Mitt råd: Tänk efter först!
-
Jag hoppas det är ok för dig, Ladyfat, om jag kopierar över mitt svar som jag skrev till dig till min blogg, så andra kan få ta del av den också?
-
Givetvis ImmaAmmi! Tack för att du delade med dig av din historia!
Logga in för att skriva en kommentar.