Jag lägger mig ner och dör här och nu.

Ja. Varför inte liksom? Det är antingen att dö här och nu, eller att långsamt äta ihjäl mig. Uppenbarligen kan jag inte gå ner i vikt. Uppenbarligen är jag svag, dålig, tjock och värdelös. Uppenbarligen kan jag inte hantera motgångar utan mat. Hetsätit i två, eller om det är tre dagar nu. Anledningen? En. Liten. Jävla. Förkylning. "Bah, åååååh, jag har ont i halsen, owääää, jag mår inte bra, ge mig MAT, ge mig GODIS, ge mig GLASS, ge mig KAKOR, för annars DÖR jag!" Så gnäller min töntiga kropp när den är sjuk. Jag är så jävla besviken på mig själv. Hur fan ska jag kunna nå mitt mål när det ENDA jag kan tänka på är hur mycket och när jag kan äta nästa gång? Idag kunde jag inte ens vänta till kvällen. Tryckte en snickers på förmiddagen, tillsammans med smågodis och ett halvt kakpaket. Detta ca 30 minuter innan en kompis kom över på lunch. Tacos. Massor av chips. När hon gick tog jag fram glassen och åt upp den. Sedan resten av chipsen. Och alldeles nyss resten av kakorna. Har lite godis kvar också som jag tänkte äta upp snart. Kanske kommer spy senare. Det gjorde jag igår. Inte medvetet. Eller jo, men inte med flit. När jag lade mig på kvällen kände jag att kroppen var konstig. Varm och kall på samma gång, magen gjorde ont och jag kände hur jag mådde mer och mer illa, sådär som man kan känna efter en drink för mycket. Jag insåg tillslut att jag inte kunde hålla tillbaks det utan gick upp och spydde. Jag ville tänka att det nog var en släng av magsjukan, men jag vet bättre. Precis som när jag var barn hade jag åter igen ätit mer än kroppen klarade och den var helt enkelt tvungen att göra sig av med överskottet. Det fick inte plats i magen. Kommer att tänka på Svullo. "För fet för ett fuck", det är jag det. Tyckte Svullo var otäck som liten. Nu kan jag relatera - "kan inte se marken nåt mer, jag är för fet för ett fuck". Undrar om han också hatade sin kropp men dolde det med galen humor? Kanske. Han tog väl livet av sig vill jag minnas. Ojojoj, här är vi på botten och krälar. Jag ska inte ta livet av mig, ifall nån skulle bli orolig av mina deprimerade tankar. Jag vet att det kommer kännas bättre när jag slängt godiset senare ikväll, och ätit bra imorgon. Ett träningspass på kvällen så hoppas jag mitt vanliga, relativt positiva jag är tillbaks vid spakarna. Det är bara just nu som det känns helt nattsvart. En ganska skön insikt ändå. Jag har varit jäkligt deprimerad tidigare, men fått medicin för det och tagit mig upp till ytan igen. Det är precis den här insikten som skiljer mina deprimerade tankar då från nu. Då hade jag inte perspektivet. Jag tänkte att det var nattsvart nu och kommer fortsätta vara det resten av mitt liv. Inget blir bättre. Det kände som om jag låg fastnaglad på marken med hela världen på mitt bröst och det gjorde så ont. Det var så tungt. Jag gick till en psykolog, till flera stycken, men kunde inte prata. Varje ord om ångesten kändes som ett rakblad i halsen. Det gjorde för ont att prata om det. Bättre att hålla det inne. Jag märkte först ingen skillnad när jag började med medicinen. Trodde inte på medicinering, men såg ingen annan utväg. Långsamt lättade det där trycket över bröstet. Jag kunde plötsligt sätta ord på ångesten, ta ett steg ifrån den och syna den i sömmarna. Jag var inte längre mitt i tornadon, i ett mörker utan hopp. Jag mådde lite, lite bättre. Fick grepp om någonting, det fanns något att hålla sig fast i, jag kunde komma upp till ytan och ta en nypa luft. Fick korta, lediga stunder utan ångest. De blev längre. Sedan försvann ångesten. Trodde jag. Men kanske försvann den inte helt. Jag äter fortfarande medicinen, och kanske har ångesten lyckats hitta en väg fram till mig igen, den här gången via maten. När jag förklarade för min senaste psykolog om hur medicinen kändes så berättade jag att mitt inre kändes som ett hus. Ett fint hus med stora öppna ytor, en köksö och nya vitvaror, allt fräscht och välordnat. Förut var huset invaderat med svart ångest som täckte allt detta, man såg inte det fina alls. Men medicinen har jagat bort det svarta, tryckt ner det i en källare med en väl låst och stängd dörr. Det händer ofta att jag står framför den där dörren i mitt inre och jag funderar på vad som finns därnere. Kanske finns det inget alls, kanske är ångesten borta. Kanske ligger den kvar där och trycker. Jag trodde nog den var borta. Men det verkar som att under den tiden jag stått och tittat på den här bastanta källardörren, så har den svarta ångesten kommit upp genom rören i köket och invaderar kylen, frysen, skafferiet, micron, ugnen och allt mitt nya, fina porslin. Den har hittat en ny plats att frodas på, när jag trodde jag stängt dörren för gott. Och nu står jag här i mitt besudlade kök och ser varje tanke om mat, matlagning och handling omslutas av ångesten. Hm, det här med att skriva för verkligen med sig insikter... Kanske bottnar mina problem med maten i att jag faktiskt inte bearbetat all ångest ordentligt? Mycket har jag diskuterat, stött och blött med kurator, läkare och psykolog, och den specifika ångesten jag kände tidigare har minskat. Men i och med det så har jag nog även tryckt undan den vanliga livsångesten. Jag närmar mig 30. Jag har inga barn. Jag har ingen man. Jag vet inte om jag kommer hitta någon mer kärlek i mitt liv. Det brukar kännas okej. Ensam är stark, jag trivs med mig själv osv. Men kanske får jag tillåta mig själv att våndas lite ibland, ha lite ångest, känna mig ensam, istället för att ständigt tänka: du är för tjock för att ligga, du är för tjock för att älska och älskas. Banta, så kommer allt bli bra. Banta, så kommer kärleken. Men... Tänk om den inte gör det då?

30 januari 2014 20:48

schnork

Hmmm... Det låter som att dina matproblem har att göra med mycket tankar och mycket känslor och mycket ovisshet inför framtiden. Och tyvärr har jag väl ingen quick fix-lösning. Men det jag kan säga är att du är en fin person precis så som du är! Och allting kommer bli riktigt bra! Ibland tar det bara lite längre tid. Massor av kramar och pepp!!!
30 januari 2014 21:43

ipia

Det var en talande liknelse! Ibland måste man vila från att stöta och blöta men det låter som att du behöver jobba med din självkänsla, på tron på att du är VÄRD att må bra! Stor kram och jag hoppas att du hittar en rejäl spade till att hiva ut allt det svarta i källaren!
30 januari 2014 22:24

calice

när du mår bra dvs själen kommer du slippa all matpanik.
30 januari 2014 22:54

Snuttan7

Jag skulle vilja säga att du inte är så udda. Allt det du skriver om skulle kunna vara jag och det va mkt mer så som du beskriver när jag kan va yngre men det sitter fortfarande en del kvar i mig nu med. Även jag kan ibland känna mig lite misslyckad trots att jag sitter med 2 barn och en sambo. Jag undrar oxå "vad det ska bli av mig när jag blir stor" typ. Den känslan är aldrig beroende på hur mycket man har eller hur smal man är, fast man tror det. Den känslan sitter inne i en och det spelar ingen roll hur mkt man uppnår man blir liksom aldrig nöjd vad man än gör. Inte förrän man hittar kärnan och får insikten om varför man inte blir nöjd. Jag har varit smal en stor del av mitt liv och jag "dög" ändå inte åt mig själv. Det är först nu jag börjar inse att det är dags att älska sig själv precis som man är, först då kan man slippa piska ihjäl sig själv och börja njuta. Men det är en bra bit kvar tills jag helt förstår vad älska sig själv betyder i verkligheten. Skickar massa styrkekramar till dig. Du duger precis som du är med fel o brister även om det kanske inte känns så. /Sandra

LadyFats blogg

Jag lägger mig ner och dör här och nu.

Kommentarer