Jaha, hur var det här då?

Mjooooooo.... jaaeeee.... nämensåatteeeeeeee......

Det kunde ju vara bättre, om en säger så! Eller, jag mår bra på det stora hela, men det här med vikten går mindre bra. Jag skrev ju om mina nya tankegångar för ett par veckor sedan och det gick jättebra - ett tag. Det funkade precis som jag hade tänkt mig: jag släppte på alla skuldtankar kring mat och alla måsten kring träningen för att hitta glädjen och balansen i livet. Att leva här och nu, inte tänka att livet börjar när jag väger x kilo mindre. Och ja, jag kände en ny motivation till träningen under en period, och godissuget minskade betydligt när jag tänkte *whatever, ät eller låt bli, det kvittar* istället för *OMG OMG OMG FÖRBJUDET!!!*. 

Men. Ja, som ni nog anade finns det ett "men" här - efter ett tag så började den här balansen att vackla igen. Äh, jag behöver ju inte träna, så jag skiter i det. Vaddå, jag får ju äta vad jag vill, så varför inte äta den där chokladkakan? Ja, jag gör det, jag lever ju här och nu. Krogkväll? Jajemän, carpe fucking diem osv. Mitt nya, smarta tankesätt, som till en början hjälpte mig hitta balansen, blev sakta men säkert en ursäkt för att leva så onyttigt som möjligt.

Och helt plötsligt sitter jag fast i exakt samma tankemönster, fast tvärtom. Istället för att ha höga krav på träning och absolut nyttighet, går jag all in i onyttigheten istället. Inget mellanläge, inget normalt, bara allt eller inget. Efter många om och men fick jag dessutom hem min våg, som först kom bort i posten, och jag kan ju lova att det inte var speciellt roligt att ställa sig på den efter en låååång frånvaro.

Ärligt talat kan jag tappa lusten totalt ibland, och hamna i ett hål av hopplöshet. Det känns som att jag aldrig kommer kunna hitta balans i livet, inte när det gäller mat och träning. Att leva *normalt* verkar inte fungera, och jag skulle inte säga att jag har en ätstörning, men jag är definitivt lite ätstörd.

Men jag är ju inte den som ger upp heller. Och jag tror starkt på tankesättet som jag skrev om i tidigare inlägg, att slappna av och inte vara så extremt strikt, eftersom det ändå inte håller i längden. Det är ju bara att inse att ja, det är ett vettigt sätt att tänka, men nej, jag är inte där än. Det tar längre tid än en vecka att förändra tankarna, med tanke på hur djupt rotade de varit, och hur länge jag har haft dem. Till en början kommer jag behöva kämpa, men tillslut, efter en del mental träning, kommer tankarna att finnas där naturligt.

Jag behöver bara träna - träna på att tänka, träna på att äta bra och träna på att träna. :)