Men LadyFat, vad är det som händer?
Jag vet inte!!! Jag önskar jag visste!! Tror du inte jag hade berättat vad felet var, om jag visste det?? Men jag vet inte själv!! GAH!!!
Vilken skitvecka! Jag har mått som en urvriden disktrasa, ständigt varit nära tårar, ångest som gnager i kroppen och så otroligt nedstämd. Det började på måndagen, och har fortsatt tills idag. All min energi har gått till att ta mig ur sängen och göra mina åtta timmar på jobbet varje dag. Inget av mina vardagsnöjen har känts roliga, ingenting smakar bra, varje dag har varit en väntan på kvällen och ett svagt hopp att den nya dagen blir bättre. Vilket den inte har blivit.
Träning? Fan heller. Inte ett enda pass, trots att träningskläderna åkt med fram och tillbaks till jobbet varje dag. Det har känts helt oöverstigligt. Promenaden hem, genom stan med en massa människor, har varit tillräcklig ansträngning och jag har känt mig ångestfylld och gråtfärdig varenda gång.
Men vafan, VARFÖR? Förra veckan mådde jag jättebra, träningen flöt på galant, så även maten, och jag föll inte för fikat på lördagen, precis som planerat. Inget har ju förändrats sedan förra veckan? Varför är jag då så jäkla deppig?? Det enda jag kan komma på är PMS, för det är den veckan i månaden, men allvarligt, kan man bli så påverkad av den där jäkla mensen?? Känns ju helt sjukt. Ändå är det enda förklaringen som finns till hands, eftersom humöret vände i en handvändning på bara en dag, precis när det var dags för "ketchup i kanoten", som en vän så målande uttryckte det.
Samtidigt blir jag lite orolig, för jag har tidigare haft problem både med ångest och depression. Det är nu ungefär sju år sedan, och jag äter fortfarande medicin för det, och det vore en mardröm att hamna i det där läget igen. Då, när jag hela tiden gick runt med en känsla av att vara nedtryckt mot golvet av världens ondska och att den gjorde det svårt att andas och omöjligt att le. Terapi hjälpte inte, det enda som tillslut tog mig upp ur mörkret var medicinering, vilket jag är otroligt glad för. Många är så otroligt skeptiska mot antidepressiva och sådan medicin, vilket jag tycker är rätt korkat. Våra känslor, som till exempel ångest utan anledning, är ibland inget mer än en substans som saknas, eller en hjärna som kopplat fel.
....och här tänkte jag dra min vanliga liknelse med att "ingen skulle ju säga åt en diabetiker att 'jag tror inte på insulin'" men så kom jag på att det finns massor av LCHFare som säger liknande saker, så jag lämnar den därhän tror jag....
Men min poäng är att ibland behöver vi medicin även för att bota saker i hjärnan, även om det kan *kännas* som att piller för att motverka deppighet och ångest är fel. Det var tack vare medicinen som jag faktiskt orkade träffa en psykolog och göra en utredning, och tack vare henne fick en typ av diagnos och genom den kunde jag förstå mig själv mer och framförallt, lära mig acceptera mina begränsningar.
Och jäklar vad det här sidospåret fick mig att inse en sak precis nu! Jag minns hur hon sa att "ibland kan det vara så att du inte orkar med så mycket mer socialt umgänge än att jobba, det är helt enkelt sådan du är". Det är ju precis så det har varit den här veckan, jag har inte haft ork till något annat. Och ju mer jag tänker på det, eller snarare skriver om det, desto mindre dramatiskt blir det. Jag blir nog alltid lite paranoid när jag inte är på topp, men man kan ju inte vara på topp hela tiden. Jag har haft en svacka helt enkelt, och jag kommer komma ur den.
Hmm, ja nu när jag har skrivit av mig känner jag mig nog lite bättre ändå! Maten den här veckan har varit ganska upp och ner, jag har haft konstiga cravings för getost och honung, så det har varit min kvällsmat de flesta dagarna. Har även letat i skåpen på jobbet och hittat en burk pepparkakor som jag har gått lös på ett par gånger... om dagen...
Imorgon är det vägdag och jag VILL INTE väga mig. Eller snarare, jag vill inte skriva in vikten och förstöra det (hyfsat) fina diagrammet! Jag skulle kunna vänta tills på söndagen att skriva ner vikten, men kommer inte hinna gå ner getost-kilot tills dess ändå. Eller så kan jag hoppa över att skriva in nån vikt den här veckan, men det känns dumt det också, vill ju vara ihärdig och inte ge upp. Ytterligare ett alternativ är ju att göra som jag brukar göra, nämligen att börja om igen, med en ny plan och ett nytt mål. Men om jag fortsätter göra det så kommer jag ju aldrig nå målet. Jag måste ju på något sätt ta mig över och förbi den här vägbulan (kalaskulan) så jag kommer vidare. Målet är ju att nå 65 kilo till nästa sommar, det är inte kört. Delmålet är under 82 om två veckor, vilket inte heller är kört, om jag bara styr rätt skutan nu.
Hur brukar ni göra när det inte går bra? Skriva in alla vikter, oavsett om det är plus eller minus? Vänta med att skriva in? Inte väga sig alls?
Gillar
Kommentarer
-
Jag antecknar vilket det är plus eller minus. Pepp och lycka till!
-
Jag gör samma skak, skriver med har inset att det går lite ryckigtj, även när jag sköter mig. Pepp Pepp
-
Jag har alltid noterat och reflekterat...oavsett.
Vilket läsvärt inlägg. Tack för det och pepp 👍
-
Tänk så ofta det kan kännas bättre bara av att vi skriver av oss. Redan under själva skrivandet kan positiva tankar dyka upp.
Jag skriver alltid in min vikt, oavsett hur jag mår. Min viktminskning ser jag som väldigt långsiktig och daglig, eller veckovis, vägning är egentligen ”bara” en bekräftelse på hur läget är just nu. Och vi vet ju alla att livet går lite upp och ner.
Jag hoppas att du snart mår bättre!
-
Hoppas att du känner dig bättre idag och att du är mer stabil!
Jag har rejäl PMD som utvecklats från PMS, och för mig är det som en depression som kommer 5-10 dagar innan mens. Min läkare säger att PMS förändras och blir annorlunda över åren, kan vara bra att veta och ha med sig i bakhuvudet. Jag hade INTE detta för några år sedan!
Logga in för att skriva en kommentar.