Som en björn i ide.
Så känner jag mig. Som en björn som sover i sitt ide och väntar på våren, fast i mitt fall är det motivationen och orken jag väntar på. Björnen börjar att vakna, den muttrar halvt i sömnen och vänder på sig. Den är ännu inte vaken, men den känner att våren är i luften. Snart är det dags att slå upp ögonen och kravla sig ut ur idet. Inte riktigt än, men snart.
Jag är alltså fortfarande inte redo att göra ordentliga planer eller ta tag i träningen. Men jag närmar mig. Jag har tagit fram planeringsarket i excel och ändrat lite på layouten, börjat fila lite på förändringar och det tar inte emot lika mycket längre. Jag vet vart jag vill nå och jag vet att jag kan göra det.
Blev kallad mullig av en bekant igår. Det gjorde mig lite ledsen fast samtidigt är det ju inget att bli ledsen över - det är sanningen. Jag ÄR mullig och hur jag än klär mig kan jag inte dölja det. Jag har på ett sätt accepterat att det är såhär jag ser ut, jag gillar det inte, men jag har inte samma panik över det som jag tidigare haft. På senare tid har jag flera gånger känt att jag trivs i min kropp, vilket jag inte känt sedan jag gick upp i vikt. Eller helt ärligt: jag trivdes inte så bra i den innan heller.
När jag tänker tillbaks och försöker känna efter när jag senast kände mig smal, så är det när jag nästan nådde målvikten den där första omgången med viktväktarna, 2012 eller om det var 2013. Jag minns att jag var i skolan och anordnade någon föreläsning, och jag hade på mig ett par kritstrecksrandiga konstymbyxor och en topp med nåt tryck, och en kavaj i storlek 36 som satt bra. Jag minns den känslan jag hade då, jag kände mig verkligen smal och snygg. Men innan jag gick upp i vikt så var jag ärligt talat inte så nöjd med min kropp.
Jag kände mig smal en gång för ca 10 år sedan, när jag mådde riktigt kasst och åt riktigt dåligt på grund av det. Jag vet att vågen gick ner under 60 kg för första gången, men jag var inte nöjd med mig själv. Jag vet att en vän sa "men jävlar, vad smal du är!" och jag tittade mig i spegeln och funderade lite på det. Jo, hon hade nog rätt, kom jag fram till, men jag mådde lika dåligt för det. Smalheten betydde ingenting då, och jag kände mig inte direkt snygg.
På senare tid har jag ofta känt mig snygg, trots att jag inte känner mig smal. Och jag mår ju betydligt bättre nu än jag gjorde då. Känner mig mycket mer säker på mig själv, mitt värde och min förmåga, tycker om mig själv på ett annat sätt.
Kanske är det dessa insikter som kommer få mig att lyckas den här gången? Att jag inte går runt och känner ständig panik över min kropp, utan accepterar att den ser ut som den gör just nu, och att den är rätt bra ändå. Jag är tacksam över att den är frisk och hel, den fungerar som den ska, även om den är trött för tillfället efter en tung decembermånad. Jag bidar min tid en stund till, vilar och ser till att ge kroppen tillräckligt med näring och vitaminer, för att sedan långsamt komma igång med träningen igen. Det är inte bråttom.
Gillar
Kommentarer
-
Mkt bra skrivet👍🏼 Allt är i kilon, utan det viktiga är hur man känner sig😊
-
Mycket välformulerat! Snygghet och attraktion sitter inte i vikten, det är en känsla som kommer inifrån! Du har alla förutsättningar att uppnå allt du vill! *tummen upp*
-
Som vanligt mycket läsvärt👍 du har insikt och känsla och du kommer att lyckas! 💝💝💝☺️☺️
Logga in för att skriva en kommentar.