Ur spår!

Ja jävlar. Så det kan gå. Festen på MC-klubben i helgen blev jäkligt rolig men det spårade rätt tidigt. Jag snubblade hem runt 06, inte ensam utan med en person som jag haft känslor för tidigare men som inte besvarat dem och som jag därför försökt förtränga. Hur det gick till att han nu ännu en gång följde med mig hem, och ännu en gång smet iväg nån gång när jag sov vet jag inte... Bara att börja om med att glömma bort honom. Bakfyllan sträckte sig som vanligt långt in på måndagen och jag har maximerat skräpmatsätandet både igår och idag. Alldeles för mycket, alldeles fel. Plus på vågen. Pendlar mellan hopp och förtvivlan - ena stunden känner jag att det här med vikten är kört, det är omöjligt och sommaren närmar sig men jag är fan inte ett dugg närmre målet nu än jag var för två månader sen. Och det känns verkligen såååå hopplöst. Tiden bara går men jag kommer ingenvart. Hm, när jag tänker på det pendlar jag nog mellan förtvivlan och förtvivlan, för nu kommer jag inte ihåg vilka de så kallade hoppfulla tankarna var. Allt känns bara så omöjligt och det känns som om jag för alltid kommer vara fångad i den här otympliga kroppen. Hur jag än gör så går det bra ett tag, sedan spårar allt igen. Jag har ju dock den här rationelle jäveln som sitter på axeln - cynikern, realisten som säger åt mig att skärpa till mig för helvete. Realisten säger: du måste acceptera din kropp. Den är fin som den är. Sluta slåss mot den, börja jobba med den. Och hur det än är kan du inte bara ge upp och börja ägna livet åt att äta alla glassmaker som finns ändå, för oavsett hur din kropp ser ut vill den ha träning och bra mat, då mår den bra. Du måste ge den det, men inte för att du måste utan för att du känner att du vill, kroppen vill, den styr dig på rätt väg om du låter den. Men var snäll mot den, hetsa inte utan låt det ta tid. Att vara smal är inte lika viktigt som att du älskar din kropp för det den är - frisk, mjuk och väldigt kramvänlig, bland annat. Att den och du mår bra är viktigare än att vara smal. Jag måste försöka sluta vara besatt av att vara smal. Men det är svårt när det är det enda jag tänker på. Och jag vet att om jag slutar vara så besatt och fokusera på annat så kommer vikten att räta till sig också. Men jag kan inte sluta tänka på den, sluta hetsa. Det är lite som det här med pengar, för att dra en jämförelse jag kom på för ett tag sen. Alltså, jag måste hela tiden tänka på mat, vad jag stoppar i mig, hur jag ska träna, banta osv. och jagar den "perfekta" kroppen. Samtidigt har jag en kompis som inte tänker på det alls utan helt låter hunger, instinkt och känsla styra. Självklart är hon den smala och jag den tjocka. Men när det gäller pengar är det tvärtom: jag har aldrig tänkt på pengar direkt, har aldrig varit rik men mamma sparade barnbidraget åt mig i många år och tack vare det har jag alltid haft en buffert, även när det varit knapert och jag jobbat på osäkra timanställningar. Nu när jag pluggar har jag egentligen inga problem att få pengarna att räcka till, det rullar in lite grann då och då - stipendium, tillbaks på skatten, jobbat i norge osv. Det har alltid löst sig utan att jag behövt tänka på det. Min smala vän däremot, har alltid fått kämpa för att få pengarna att räcka till, även som heltidsarbetare och jag märker att hon har (okej inte riktigt men nästan) samma besatthet av pengar som jag har av min vikt. Om vi ska gå ut och äta tänker jag: vart ska vi äta så jag kan äta så lite kalorier som möjligt? Och hon tänker: vart ska vi äta så jag kan spendera så lite pengar som möjligt? Och hon brukar säga: jag skulle kunna döda för din ekonomi. Och jag svarar: jag skulle kunna döda för din kropp. Nu känner jag såklart för att servera en riktigt saftig moralkaka om att "så bra det vore om vi kunde glädjas lite mer åt det vi har än att gräma oss över det vi inte har", men moralkakor är väldigt kaloririka så jag tror jag står över....

26 mars 2014 06:23

svalu

Nej stå inte över. Jag tror du behöver den där moralkakan själv. Till kvällsfika exempelvis, med förmaning om att ta det nättare med alkoholen eller avstå den helt nästa fest. För bakfyllan ser inte ut att vara kompatibel med din viktsträvan. :-)
26 mars 2014 06:51

Eleganz

Bra skrivet och du har verkligen insikt. Lyssna inåt på dig själv och fråga dig vad du verkligen vill.
26 mars 2014 08:56

Petrowsk

Kram❤️

LadyFats blogg

Ur spår!

Gillar

Kommentarer