Inspirerad av en anonym narkoman
För cirka en månad sedan fick jag ett meddelande: "Hej! Har du lust att träffa mig? Jag kan mellan 18:00-20:00." För 12 år sedan lärde jag känna en liten kille på 10 år. En kille med mycket energi och påhittighet (ADHD). Han sprang som barn i huset hos mig. Ett år äldre än min son och tre år äldre än min dotter. Varje gång han kom hem till oss sökte han upp mig och vi småpratade lite innan han försvann in till sonen. Innan han gick hem kom han till mig och sa hej då. För mig var det naturligt att ta med honom på olika aktiviteter. Det var aldrig några problem att ha honom med. Han följde med under sommaren på olika badutflykter, självklart hade jag med matsäck även åt honom. Hans mamma satt hemma, rökte och tyckte synd om sig själv. Jag bjöd alltid med även henne men hon följde inte med en enda gång på våra utflykter. Däremot kom hon ofta hem till mig för en fika, lite mat eller bara umgänge ute på altanen när vädret och årstiden tillät. Mina barn betraktade Chrisse som en extra bror. De lekte fint tillsammans alla tre och ställde upp fint för varandra. Aldrig att de hittade på dumheter tillsammans. De gånger jag såg honom på "fel" ställe vid "fel" tidpunkt konfronterade jag alltid honom och "skvallrade" för mamman.
Efter något år flyttade vi från staden där vi bodde. Vi träffades inte mer. Lite sporadisk kontakt har funnits via facebook. För sex år sedan förstod jag att han höll på med droger. Jag pratade med mina barn om det för att de skulle veta om det. Båda tyckte att det var tragiskt men ingen av oss var egentligen förvånad.
Vi stämde träff Chrisse och jag. Han var sig väldigt lik. Lite större, lite grövre men ändå lätt att känna igen. Det blev två intressanta, skrämmande, sorgliga och roliga timmar. Han är nu narkotika och alkoholfri. Nästa vecka flyttar han ut från behandlingshemmet och in på ett stödboende. Ett stödboende som ligger långt från staden där allt strulade för honom. Ett stödboende i samma stad som jag bor i, fast jag bor på landet, ja, ni fattar nog hur jag menar. Han kommer att få lämna dagliga prov där de letar efter narkotika och alkohol. Han kommer att ha vissa krav på sig. Sköter han sig inte åker han ut. Sköter han sig får han en utslussningslägenhet. Detta ber han lite om ursäkt för. Han som inte skött sig får lite gräddfil in på bostadsmarknaden, mina barn som sköter sig får kämpa sig in. Efter vår första träff var jag väldigt glad. Han hade framtidsplaner. Samma dag vi träffades hade han sökt till en praktisk yrkesutbildning och hade det som plan a. Det fanns även plan b. Målet är att bli en svensson. Betala av skulderna till kronofogden och leva svenssonliv. Jag har aldrig sett honom så fokuserad någonsin.
Tidigare i veckan hörde han av sig igen. Nu tog jag med min dotter till mötet. De var jätteglada över att träffas igen. Han har ett stort behov av att prata. Den här gången pratade han mycket om sin uppväxt. Hela tiden är han väldigt osentimental, han berättar sakligt och drar vettiga slutsatser. Efter en timme avbröt min dotter honom, vände sig mot mig och sa:"Tack mamma för att du är en sådan bra mamma!"
Jag har fått kämpa. Jag har varit ensam med mina barn hela deras uppväxt. Jag gav mig sjutton på att ge dem en bra uppväxt, en bra grund att stå på och en vettig uppfostran. Det har jag lyckats med även om det inte alltid har varit lätt. Barnen har alltid haft regler att hålla sig till. De har även ibland sagt: "Mamma, dina regler suger men de är bra. Då vet vi vad som gäller." De har haft köksdagar då de har varit ansvariga för att köket har varit snyggt. De har även haft matlagningsdagar. Vi har en gång i veckan haft matplaneringsmöte då vi har skrivit lista på vad vi ska äta och vad vi ska handla. När sonen fick körkort kunde han och lillasyster ta listan, matkontokortet, bilen och fixa veckohandlingen. Helt på eget initiativ. Nu när sonen har flyttat hemifrån saknar han den markservicen han trots allt fick men han tycker inte att det är svårt att fixa mat, städning och tvätt. Dottern är snart flygfärdig hon med.
Chrisse säger att han ska ta hand om sina barn (när han får några) på samma sätt som jag har gjort. Han ska ge dem en trygg uppväxt och regler. Det gör mig glad. Det som gör mig ännu gladare är att han har kommit in på sin utbildning. Hoppas bara att han orkar hela vägen.
Jaha, vad vill jag nu med detta inlägg? Jo, han är just nu min inspirationskälla till att äta rätt. Till skillnad från Chrisse har jag inget beroende (jag har gjort tester) och har det då egentligen mycket lättare. Jag har småfuskat lite fram och tillbaka hela året. Jo, jag har gått ner lite i vikt men inte som jag borde. Delvis kan jag skylla på stress. Nu är jag ledig fram till i mitten av augusti. Nu har jag stressat av och gör åter kloka val. Min plan är att hålla mig på mattan under ledigheten och sedan av bara farten låta den goda vanan fortsätta i höst när jobbet startar igen.
Kan Chrisse låta bli knark och alkohol då kan jag göra rätt matval.
Gillar
Kommentarer
-
Du är och varit en förståndig mamma och detta inlägg inspirerar absolut till
att följa dina råd om regler och plan inför matintag och därmed viktminskning!
Du får gärna bli även min "mamma". För visst lönar det sig att hålla focus!
Oavsett vad det gäller.
-
Jättefint inlägg!
Mycket intressant läsning!
-
Du gav oss en tankeställare alla här på MD
Tack för att du delade med dig
Kram
-
Tänk om flera vore som du !
-
Å, det var roligt att läsa om en så stark gosse som denna och hur det än går så visar han ju vad som är möjligt trots att man slagit in på fel väg ett tag...
Jag har tyvärr inte alls varit lika tydlig och konsekvent i min uppfostran som du varit, jag tycker det låter väldigt förnuftigt och jag är säker på att det ger barn vad de behöver, men trots alla mina goda föresatser har jag aldrig kunnat driva detta med struktur, krav och kärlek på det sätt jag velat. Jag gör så gott jag kan och försöker kompensera med att vara så äkta jag någonsin kan i alla mina angelägenheter. Min dotter tycks utvecklas till en förtjusande människa så det kan ha gått bra, men jag får erkänna att jag inte alls klarat av att vara den starka förälder jag hade velat vara. Men jag har varit kärleksfull, ärlig och gjort så gott jag kan, det får jag vara nöjd med ...
-
Arrietty, jag är övertygad om att du gör ett fantastiskt jobb som mamma! Man kommer långt med kärlek och ärlighet.
-
I själva verket är det nog så att jag är glad över att inte vara den där starka, för när jag tänker efter så tycker jag inte om personer som alltid är övertygade om att de har svaren och handlar därefter. Jag är mer förtjust i dem som ställer frågorna. Sedan har jag varit en utomordentlig mamma på många punkter, men jag vet ju också att jag här och var inte kunnat, att det finns saker jag kunde ha gjort bättre. Men om jag kan ödmjuka mig inför att jag inte har alla facit så är det mer än nog.
-
Den perfekta föräldern finns inte. Den som ALDRIG gör fel. Oj, så många fel jag har gjort som förälder och gör. Men, jag får se på slutprodukten och just nu finns det två trygga, självständiga ungdomar som klarar av livet bra på egen hand. Alltså måste jag ha gjort mer rätt än fel.
Gapiga personer som ger sken av att alltid ha svaren får mig att genast bli liten. Dra mig undan och bli tyst. Det jag lyssnar ofta på är magkänslan. Då jag bara VET att nu blir det rätt. Då handlar jag och det blir bra. Det finns heller inget behov av att berätta det för omvärlden, det viktiga är att det blir rätt för mig.
Logga in för att skriva en kommentar.