icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Detta är min historia:
Jag insjuknade i psoroasis artrit för ca 6,5 år sedan. Detta yttrade sig genom att jag fick en belggning invärtes på skelettt och lederna. Rörligheten blev svår ( främst på vintern) men det värsta var att när det inte fanns någon plats invärtes ville beläggningen ta sig ut ur kroppen. Jag fick blåsor i händer och under fötterna. Dessa blåsor sprack och det blev stora fula sår i händerna. Under 3 års tid blev jag behandlad med dermovat ( kortison) 3 ggr/ dag . Detta medförde att huden blev lövtunn och sprack vid minsta ansträngning. Jag som arbetar inom vården kunde inte utföra mitt arbete då jag inte kunde arbeta med köttsår i händerna ( dels för smärtan men oxå för att jag kunde få in bakterier i såren).
Fick efter 3 år börja äta cellgifter vilket medförde att jag faktiskt blev mkt bättre ( dock inte helt bra), men det gjorde ju oxå att jag fick en hel del biverkningar. Bara saken att vara tvungen att besluta om att aldrig mer skaffa fler barn var en enorm förlust. Efter 6 månader med cellgifter försökte läkarna att dra ner på medicinen men som ett brev på posten blev jag dålig igen.
Domen blev cellgifter resten av livet :(. Nu var jag grymt depprimerad och rädd för vad ellgifterna gjorde i längden med min kropp. 7 månader gick innan jag blev introducerad i Lchf värden :)
Till saken hör oxå att jag alltid varit kvinnligt mullig :) som det så fint heter hihi så när min kollega talade om Lchf så tänkte jag att ok jag testar ( men säger inget till läkaren).
Började och kände eter bara några dagar att jag blev piggare :) aja fortarande skeptiskt självklart .
Efter 2 veckor hade jag tappat ett par kilo i vikt och kände mig mjukare i lederna. Busade till det lite och sänkte min cellgiftsdos med en tablett (åter igen utan läkarens vetskap).
Detta fotsatte toppenbra och efter 4,5 månader hade jag plockat bort alla abletterna och var 13 kg lättare :) wiiiiiiiiiiiii.
Har fortsatt med denna livsstil men plockat in mer och mer kolhydater i min kost fått backa lite då jag kännt i lederna att det börar komma tillbaka. Dock har jag inte brytt mig om att jag sakta men säkert gått upp i vikt igen.
I maj i år bestämde jag mig för att släppa Lchf helt och hållet för att se vad som händer. 3 månader har gått och jag har nu gått upp till 82,5 kg ( där jag var för 3 år sedan
Nu har jag bestämt mig för att aldrig igen svika denna livsstil dels för vikten men famförallt för hälsans skull.
Så nu mina vänner är jag här för gott och hopas att jag med min historia kan hjälpa andra till självhjälp.
16 augusti 2012 09:06
4

Äntligen

Idag är en sådan där fantastisk dag där vågen visar under 78 kg :)))) Har stått still länge eller pendlat 0,5 kg upp eller ner men idag var det verklighet. Det ger verkligen lön att vara strikt och behållafokus även om det inte visar sig på vågen. Plötsligt händer det.............. Skulle varit och Zumbat igår men måste gjort någon vridning i tisdags på yogan för har värk i v höft :((((( detta är inte en bra kombo med mina värkande diskar . Om jag tränar och är i arten mår min rygg som en prinsessa men med värk i höften kan det vara svårt att skaka på michelingumman :))))). Hoppas det är övergående så jag kan köra indoor imorgon. Helgad på Liseberg men 8-10 h traskande får väl ses som lördagens träning och på söndag fyller mitt fosterbarn 14 år. Ska se till och fixa mig choklad mousse ala Lchf så inget annat slinker ned i kistan. Ha en underbar dag där ute . Kämpa på och ha samma filosofi som jag även när det är tungt. Plötsligt händer det ................. Smack på noza

Kommentarer

  • 16 augusti 2012 10:46
    Yrla
    hej hoppas höften snart fixar till sig. hade ont i höften för många år sedan jobbigt. tänk under 78 dit vill jag med. hälsn yrla [LANK]http://bokstart.blogspot.se[/LANK]
  • 16 augusti 2012 11:30
    Snuttan7
    Grattis va kul för dig. Jag är glad för din skull. Jag har vacklat upp o ner hela sommaren innan jag började med lchf så jag vet hur tufft det är att inte komma någon vart. Kul att gå på Liseberg, min sambo är från Göteborg så vi va mkt där medans vi hade distansförhållande. Va fint att ni tar hand om fosterbarn, är det inte mentalt tufft? Kram o pepp Sandra
  • 16 augusti 2012 11:40
    Mianesen
    Det är klart att det kan vara tufft, har 4 egna barn 23,21 & 2 17 åringar samt två underbara barnbarn :). (Bonus mamma till 2)Omställningen för alla var svår inte främst för vår nya ängel. Men sakta men säkert börjar allt falla på plats för allihop. Mest av allt ser jag det som en förmån att få chansen att hjälpa någon till bättre förutsättningar att lyckas i livet. Är det inte det egentligen livet går ut på ? Att hjälpa dem som behöver annars är ju inte min lycka och välgång till någon som helst nytta.
  • 16 augusti 2012 12:03
    Snuttan7
    Ja det är verkligen imponerande att du gör det många tänker att dom bord göra för andra. Jag vet vad det innebär att inte kunna bo i sin ursprungsfamilj då min uppväxt var väldigt dysfunktionellt, dess värre så hjälpte aldrig sociala mig. Men det är en annan historia. Men det är enormt skört för ett sånt barn o otroligt fint om man kan komma till en familj som behandlar barnet respektfullt. Du låter mkt respektfull när du pratar om barnet ( är det en flicka eller en pojke?) o jag tycker du verkar bry dig mkt. Va fint! Jag blir lite tårögd när jag hör det. Det kan göra så stor skillnad för det barnet.

Logga in för att skriva en kommentar.