Ett Erkännande...!

Jag har inte varit här inne på en evighet. Jag har inte orkat, jag har inte velat ta itu med mig själv. Jag har bara låtit saker och ting fortsätta rulla på som om ingenting är på tok. Men saker är på tok. Jag har gått upp massor i vikt sen jag var duktig senast någon gång i oktober november förra året. Jag var på god väg, låg på en bra vikt och såg fram emot att nå mina mål. Men så kom smärtan, den dök upp i samband med den första frosten och den första rejäla kylan som kom över vårt avlånga land. Smärtan som jag trodde berodde på stress, och för mycket på jobbet, men som visade sig inte bero på det. Vad är det för värk jag skriver om undrar ni kanske? Jag har ont i lederna, knäna, fötterna, handlederna, armbågen, axlarna, ja you name it. Det är inte ständigt, utan väldigt olika från dag till dag. Det varierar också beroende på väderförhållandena. Är det fint väder, känns det mindre, är det dåligt väder så känns det som om kroppen ska gå sönder. Så här har jag det dag in dag ut sen slutet av november. Jag försökte träna och hålla igång till ungf slutet av december, då jag i princip gav upp o slutade på gymmet. Jag har då bara motionerat rent vanligt, promenader, cykeltur osv. Men kilona har smygit sig på. Jag har för några veckor sedan köpt crosstrainer och har förhoppningar om att kunna träna regelbundet. Det är målet, men det blir inte som jag vill. Första vecka va en bra vecka, jag tränade nästan dagligen, men förra vecka, så var det en ont vecka, och då fick träningen vila. Så här är det nu. Det är frustrerande. Nu ska jag försöka ta mig tillbaka hit och försöka få kontroll över min mat, vilket jag faktiskt bör kunna kontrollera, för den styrs ju inte av smärtan. Sen hoppas jag hitta motivationen av er, ni som finns här på sidan, som brukar peppa, och motivera, tillsammans med er kanske jag klarar detta. För jag vägrar låta mig bli besegrad av denna smärta. Vad det är jag har, står ännu inte svart på vit, jag har inte fått någon diagnos, och har fått remiss till specialist på reumatologiska mottagningen. Så jag får fortsätta kämpa utan läkemedel i hopp om att läkarna ska kunna ge mig svar... Får försöka kämpa lite till helt enkelt!

Nelayahs blogg

Ett Erkännande...!

Kommentarer