icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag är en kvinna mitt i livet som alltid haft ett något komplicerat förhållande till både mat och träning. Använder mat till att förstärka och bedöva känslor, och det är främst de mönstren jag försöker jobba med att bryta. Har ca 20 kg övervikt för tillfället. Har i mitt vuxna liv pendlat mellan 53kg och 84 kg, en jojobantare med andra ord. Kämpar också fruktansvärt hårt mot latmasken i mig, hittills står det typ 21-2 till latmasken, men skam den som ger sig! :)

Tänker med min blogg att jag ska kunna skriva av mig så utlämnande som det bara går. Det finns saker i min bakgrund och mitt nuvarande liv som jag inte berättat för någon, inte ens min bästa vän eller min man. Antar att jag är rädd för att bli dömd och bedömd..... Här känner jag dock, eftersom ingen här vet vem jag är IRL, att jag kan vara totalt öppen, och det kommer jag att försöka vara så gott jag kan. I min blogg kommer jag att avhandla både mat, träning men också den inre balans jag försöker finna.
18 augusti 2013 14:02

Skillnaden på mig och professor Balthazar

är att han grubblar en liten stund och sen..... problem solved!! Jag är mer Balthazar på repeat liksom, har extremt svårt att släppa grubblandet. Gammalt skit ältas fram och tillbaks gång på gång, och jag känner att jag aldrig riktigt kan släppa det förgångna. Som Adele sjunger "I often think about where i went wrong. The more i do, the less I know....." Har ju haft en lång period där jag funderar och grubblar över min barndom, hur mina föräldrars religiositet påverkade mig som barn, och hur det påverkat den jag blev som vuxen. Grubblerier som inte leder någonstans, det är ju som det är liksom...... Men det finns mer jag grubblar över. T.ex. så dök mitt gamla ex upp i drömmen i natt. Han var mitt första riktiga förhållande, vi var tillsammans i sju år och jag hade kunnat gå genom eld och vatten för honom. Men han bedrog mig. Förmodligen fler gånger än den gången jag kom på honom...... Han bad mig förlåta så vi kunde gå vidare, och det gjorde jag, men bara utåt. Inuti har jag aldrig kunnat varken förlåta eller gå vidare. När det sedan tog slut så var det på mitt initiativ, jag ville vidare i livet, tyckte jag hade fastnat. Men under åren har han dykt upp gång på gång i mitt medvetande, och i mina drömmar. Jag hatar verkligen att han fortfarande kan få mig ur balans och jag vet inte hur jag ska göra för att det inte ska vara så. Och jag hatar tanken på att han förmodligen gått vidare och mår bättre än jag gör...... Det är INTE karma.... Ätandet har jag ganska bra kontroll över just nu, även om jag kanske skulle kunna vara ännu lite "duktigare". Men jag har lovat mig själv att inte slå på mig själv utan istället vara glad och stolt över mina framsteg, även om de är jättepyttesmå! Tror att skuldkänslor och självförakt bara leder till misslyckanden. Träningen börjar jag komma igång med så smått. Samma sak där, försöker berömma mig själv för de två pass jag genomfört snarare än att banna mig för de 5 pass jag inte gjort. Är så sugen på att börja springa, och läst alla tips i forumet. Än en gång sätter jag käppar i hjulet för mig själv. Vill inte springa i vårt fina elljusspår, för jag är rädd att möta någon jag känner, är rädd för gymmets löpband (är övertygad att jag ska slå ihjäl mig på det)..... Men nu har jag bestämt mig för att springa imorgon f.m, innan jobbet, och jag godtar inga ursäkter från mig själv. So what, om jag möter någon jag känner? Alla vet ju ändå att jag inte springer, så om det ser tungt och klumpigt ut så är det väl bara vad man kan förvänta sig....!! Skärpning nu, Neswkarma! ;) Hoppas ni alla haft en härlig helg!

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.