Jag gör det här ensam, men jag gör det som stark.

Jag pressar mig själv nedåt. Jag gör mina val. Jag gör bra val, jag ger min kropp uppmuntrande ord. När jag går till gymmet så gör jag det ensam. Men egentligen är jag inte ensam. Med mig har jag tre tjejer. En är ung, möjligen 8 år, en tjock liten flicka i blonda råttsvansar, glasögon och äppelrunda kinder. Den lilla flickan är ständigt bekymrad över hur mycket jeansen (som alla i hennes klass har) skär in i hennes mage, hur fult den nya hästtröjan sitter då storleken hon valde var alldeles för liten, hur jobbigt det känns att inte vara den söta flickan i klassen. Hon känner otroligt mycket skam, den här flickan, fast hon är så ung. Skammen botar hon ofta med oboy och limpmackor med kaviar. Den andra flickan är 13. Hon noterar att brösten börjat växa, men att det bara ser ut som ännu en knöl på hennes bulliga kropp. Hon ser hur flickorna omkring henne skuttar runt i sin nyfunna kvinnlighet, upptäcker vackra kläder, smink och killar, tar steget in i tonårsvärlden utan att hållas tillbaka av övervikt. Den här flickan känner också mycket skam, och gråter ibland för att hon känner sig så FEL i världen.Den här flickan lägger veckopengarna på sura skumbananer och mjölkchoklad, och försöker äta sig till sinnesfrid. Den tredje flickan är nästan 15 år. Hon har hela sitt liv upplevt brist på kontroll över sin kropp. När hon försöker ta tillbaka kontrollen färgar hon håret, piercar ansiktet, gömmer sig bakom kilovis av ilskna accessoarer för att TVINGA bort blickarna från sina problem. Bakom lagren av svarta kläder svälter hon sig själv en hel vinter, med så ont i hjärtat att hon tror att hon ska dö varenda dag. Hon tränar 7 dagar i veckan, ibland två pass per dag. Hon hoppar över gröten mamman lagat henne på morgonen, hon äter bara salladsblad på lunchen, hon ljuger för alla omkring henne. Hon går ned 25 kilo på en vinter, och lever i en värld av total kroppsfixering. Hon lugnar sig med tiden, men kommer tillbaka igen med full kraft vid 18 års ålder, när alla kilon har fastnat igen och kroppskontrollen är borta. Hon har ett skadligt sexliv. Hon upptäcker alkohol. Cigaretter. Snus. Hon fortsätter gömma sig. Bakom dessa tre flickor går jag nu, och föser dem med armarna framför mig. De är tysta, men de sliter i mig åt olika håll. Jag känner deras skam, självförakt, lidande. Ibland krossas jag av minnen, och tanken på den smärta jag har burit. Det är inte roligt när huden spricker innan du fått chansen att visa dig i din första bikini. När du inte kan handla kläder i "normala" storlekar trots att allt du önskar är att vara normal. Det är inte roligt att känna sig inmurad bakom en vägg av fett, som att du inte når världen omkring dig. Det är inte roligt när du inte har kontroll över dig själv. Dessa flickor är mitt ansvar nu, jag måste läka deras sår och hjälpa dem att se världen på ett annat sätt. Jag måste lära mig hur man lever, för att dessa flickors liv ska få en mening. Varje dag gör jag nya val.

Nihilists blogg

Jag gör det här ensam, men jag gör det som stark.

Kommentarer