Saknad förälskelse?

Varför måste jag vara så otroligt lättpåverkad av min omgivning? Det slutar ju alltid med sorg, saknad och ensamhet! Jag har åkt taxi till jobbet sedan jag bröt foten och den först veckan åkte jag med olika chaufförer hela tiden men sedan hittade jag en som jag trivdes med. Så i en månad åkte jag med honom ca 1 timme på morgonen och en timme på kvällen fem dagar i veckan. Vi lärde känna varandra och pratade otroligt mycket under denna tid. Han blev en vän. Tyvärr är han också ungefär den typ av man jag oftast faller för, minst ca 15 år äldre än mig, gift med barn och otroligt vackra ögon.

Har aldrig listat ut varför jag nästan bara faller för upptagna män! Kanske har något att göra med att jag inte egentligen vill ha ett förhållande utan bara ha makten av att ha sex med någon annan kvinnas man! Ja jag är ett egoistiskt praktsvin ur denna synvinkel, jag vet det men har inte brytt mig om att ändra det eftersom jag och min sambo nu är inne på vårt åttonde år tillsammans ochdärmed inte utgör något vidare hot mot någon annans familjelycka.

Men tillbaka till min taxichaufför; under denna månad jag åkt med honom har jag uppenbarenligen blivit väldigt fäst vid honom. Jag känner mig typ förälskad, på ett icke sexuellt sätt, i denna man och i fredags tog mina arbetsresor slut genom försäkringskassan och jag saknar honom något så fruktansvärt, känner mig trasig inombords.

Och det här är på intet sätt enbart honom jag har haft likande känslor för, jag arbetat på arbetsplatser där chefer och jobbarkompisar slutat och jag också har känt mig otroligt övergiven. Jag fäöster mig alltså alldeles för mycket vid människor i min omgivning och när de försvinner ur min direkta närhet så gör det så otroligt ont, livet tappar lite av sin glans och morgonddagen känns klart mer avlägsen.

Min sambo är dessutom lätt empatilös och har därför problem att förstå hur jag kan sakna en ur många hänseenden främmande människa men som på något sätt berört min själ så otroligt mycket, men det gör jag!

På min förra arbetsplats blev jag kallad naiv och blåögd för att jag väljer att tro gott om människor TILLS de bevisar motsatsen. Däremot när de har bevisat motsatsen då är jag inte att leka med. Man ska inte trampa på mig bara för att jag väljer att tro att det finns något gott i alla. Jag säger dessutom vad jag tycker om folk trots vad andra tycker/säger. Jag har bland annat sagt till en arbetsgivare att jag tycker att den sysslade med rasism. Det var inte populärt och jag fick inte fortsättning på min visstidsanställning, men jag kände att trots konsekvenserna var det värt det! Jag hade inte rakryggad kunnat se mig själv i spegeln om jag inte sagt det.

Oj vad detta blogginlägg blev rörigt men i a f jag saknar min taxichaufför så det gör ont i hjärtat/själen/kalla-det-vad-du-vill. Vet att saknaden kommer nötas ner med tiden men just nu känns det tungt.

Helgen har varit väldigt blandad, jag har ätit mycket fikabröd och lite pizza och pizzabröd men det var i gott sällskap och har därför inget dåligt samvete alls. Inget godis eller ostbågar blev det i a f.