Min väg mot storlek 38, del 1
En lördag i maj 2007 hade jag just dragit på mej tröja och tights för att gå ut och jobba i trädgården, när jag plötsligt fick syn på mig själv i en spegel. Ni vet, man går förbi, tittar till, men ser egentligen inte. Men plötsligt ser man klart.
Jag hade väl det omvända problemet mot vad anorektiker har. Såg inte min kropp som ett problem överhuvudtaget. Jag hade jojobantat åren mellan 40 och 50 ungefär, med skralt resultat, så det var inget jag funderade på. Jag skaffade bara nya lager av mönstrade oformliga plagg från Gudrun Sjödén och liknande att ha på jobbet. XL, och ibland XXL men än sen då? 61 år gammal, gift, hyfsad lön, rätt nöjd med tillvaron.
Fast mina ben värkte på nätterna, ena höften värkte ofta på dagarna, min mage krånglade. Men inte kopplade jag det till övervikten. En familjepåse Polly i soffan hjälpte mot det mesta!
Men så kom alltså den där dagen i maj när jag inte hade någon mönstrad fladdrig storskjorta på mig, när jag plötsligt såg. Och fick en ingivelse att ta fram lilla kameran och fotografera alltihop. Så småningom gjorde jag en utskrift och tejpade upp den på insidan av garderobsdörren. Som en varning. Men det var senare. Det dröjde tills i augusti innan jag började min väg mot storlek 38.
Gillar
Kommentarer
-
Pepp!!!
-
Hur har det gått för dig till nu? om man får fråga?
-
Jo, rosen65, jag har fortfarande storlek 38. Kommer att göra ett inlägg eller två om hur det gick till.
Logga in för att skriva en kommentar.