Att vara den viktigaste personen i sitt liv
Dag 20
Ja, det är lätt att säga, men för mig inte alltid lätt attt leva upp till. Vems behov ska tillgodoses i vilka situationer? Klart jag måste ta hand om mig för att kunna finnas till för andra. Men det är intressant i relation till just mat. Jag, och massor med mig i min generation, är uppfostrad med att man äter upp det som ligger på tallriken. "Tänk på barnen i Biafra som inte har någon mat" . Kommer ni ihåg? Och då var det alltid en vuxen som la upp maten på tallriken, hemma och i skolan.
Det jag tror präglat mig mest är middagarna hos mormor. Om man inte åt upp och tog en portion till så blev hon ledsen och trodde att man inte tyckte om hennes mat. Så jag åt allt hon gav mig. Som tur är hade jag inga problem med vikten som barn och ungdom, men det satte sig mentalt. Jag har alltid tackat ja till en kaka, eller mer mat för att inte göra den som bjuder besviken, särskilt om det är den äldre generationen. Och det funkar ju inte när man lagt på sig för många kilon.
Och där är skillnaden nu. Nu - i mitt kickstartprojekt så säger jag vänligt nej tack, och lyckas stå fast i det. Men jag vet att jag kommer göra avsteg från detta igen.
Mina nya grannar på landet är gamla och krassliga, när de första gången bjöd oss på fika ( en vecka innan min kickstart) så fanns både wienerbröd och mazariner på kakfatet. Jag tackade ja och åt för att inte vara oartig och göra dem besvikna när de ansträngt sig.
Maten är en sån viktig del av vår kultur och vårt sätt att umgås och visa uppskattning mm. Så lätt är det inte.
Gillar
Kommentarer
-
Så väl jag känner igen mig på beskrivningen. Min mamma tjatade alltid om att det fanns mer att ta, det var ju så synd att slänga maten. Och på skolbespisningen fick man ju sitta kvar tills man hade ätit upp.
Jag har med mina barn medvetet försökt att låta bli att tjata om att äta upp. Däremot har jag istället försökt dem att inte fylla tallriken till bredden i början utan fylla på om de känner att det inte räckte. Jag själv har svårt fortfarade att lämna något kvar på tallriken och tyvärr så fyller jag ofta på utan att känna efter om jag är mätt eller ej.Min familj brukar ha roligt åt mig när jag ibland äter upp det som finns kvar i formen eller kastrullen. Att inte slänga något verkar ligga kvar starkt.
-
För mig är det lite annorlunda. Vi fick oss tilldelat två smörgåsar ,punkt och slut...en med kaviar och en med messmör...oavsett om vi velat ha mer ...av mammas goda hembakade kakebröd.
Kanske är det därför jag älskar bröd fortfarande och lätt överäter det.
Visst skulle man vara artig och äta upp det man fått...det är sant....men vi fick inte så mycket heller.
Utsvulten på kakor och sött som man var...så på varje kalas hos mormor och morfar var jag gärna hjälpsam med disken...och passade på att äta alla rester, av framför allt radiokaka som andra inte ätit upp.
Därför kan jag inte äta det idag...mår nästan illa av blotta åsynen...så det är ju en bra sak 😆👏
-
Haha.... den där radiokakan 😊😂.
Mat är verkligen ett känsligt ämne som vi alla har en relation till. Mat som belöning, ingen mat som bestraffning, mat för att göra någon annan nöjd, äta på känslan mm mm.
Logga in för att skriva en kommentar.