Ätstörda tankar som snurrar

Uppåt på vågen imorse och jag har genast en djävul på axeln som skriker och tjoar och tjatar på mig att gå till cafeterian på jobbet. [KURSIV]Det spelar ju faktiskt ingen roll vad jag gör, jag kommer fortsätta vara en tjockis oavsett.[/KURSIV] När jag stannar upp mig själv och tänker efter så är jag inte speciellt sugen. Jag längtar inte efter smaken av något sött. Jag tänker tillbaka på förra helgen när jag åt sådant som jag inte "borde". Var det gott? Nej, inte speciellt. Varför vill min kropp då ta mig till cefeterian? Varför vill den så obönhörligt gärna ha en chokladboll eller en biskvi eller en påse bilar, eller varför inte en smörgås? Helst alltihop. Helst utan att någon ser. För vad skulle de tänka i cafeterian om sjukgymnasten kom och köpte en massa skräp? Köper jag något måste jag se till att gömma det så jag slipper skämmas. Fort måste det gå, så ingen misstänker vad jag gör. Gör jag det inte nu så kan jag ju göra det senare, när jag ska till stallet. Då kan jag stanna på OK/Q8, sen kan jag äta i bilen och slänga resterna så inte sambon misstänker något. Att registrera här är ju inte någon idé, hur hjälper det mig att se hur värdelös jag är när jag har stoppat i mig tusentals kalorier extra? Huvudsaken är att ingen märker. Vad skulle de tro om mig? Helt kontrollös. Att äta sötsaker nu skulle vara ett sätt att straffa mig själv. Det är inte en belöning att äta skräp som jag inte ens tycker smakar gott bara för att dämpa oron och stressen i kroppen. Att äta skulle kanske kunna dämpa oron en stund, men lite senare kommer jag må dåligt, ännu sämre, för att jag gjorde det. Jag behöver helt enkelt andra strategier för att komma undan de här känslorna. Eller så kanske jag bara behöver acceptera de känslorna jag har. Stressen och oron efter domen från manicken i badrummet imorse. Vad spelar de siffrorna egentligen för roll? I min ätstörda värld spelar de stor roll. I min ätstörda värld är de siffrorna det som visar om jag är värdefull eller misslyckad. I min ätstörda värld kan inte logiken ta över känslan av att jag aldrig kommer lyckas, aldrig kommer vara värd någonting, om inte siffrorna går neråt. I min logiska värld fattar jag ju såklart också att hetsätning för att dämpa känslorna definitivt inte kommer att hjälpa mig att minska i vikt. I min ätstörda värld är det inte logiken som styr. Logiken har inte en chans. Men kanske kanske börjar jag ändå få lite kontroll över min värld. Hittills har jag inte gått till cafeterian. Hittills idag har jag gång på gång lyckats bromsa upp mig själv och tänka efter. Vad är det egentligen jag vill? Jag vill inte slå ihjäl mina känslor med att äta mig proppmätt. Jag vill våga känna. Jag vill våga vara jag. Men det är svårt, otroligt svårt. [KURSIV]Jag vill kunna äta som alla andra. [/KURSIV] Men hur äter de som har ett sunt förhållande till mat? Inte äter de saker de inte gillar när de inte är hungriga. Inte äter de för att dämpa sina känslor. De äter för att de är hungriga. Ibland äter de saker bara för att det är gott. Ibland. Inte varje dag. Inte alltid. Inte i obegränsade mängder. Inte för att straffa sig själva. Ja, jag vill äta som alla andra. Alla som har ett sunt förhållande till mat. Det innebär inte att äta tråkigt skräp från cafeterian idag.

Tjohannas blogg

Ätstörda tankar som snurrar

Kommentarer