icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Oftast sprallig och glad sjukgymnast med stort intresse för hästar och ridsport, dans och träning. Tyvärr med en lång historia av ätstörningsproblematik. Med hjälp av LCHF börjar jag nu få ett sunt förhållande till mat igen. Bloggar lite om mina tankar och känslor kring maten, träningen och livet i allmänhet.
9 oktober 2013 15:47

Byta fokus, nu

Herrejösses, idag är en sådan där dag när jag bara känner hur det kokar mellan öronen. Det är en sådan dag när det inte går min väg. Egentligen började det redan igår kväll, jag var alldeles för trött och borde antagligen ha gått och lagt mig direkt. Jag var omotiverad till allt och osugen på att göra något. Vem dyker upp då? Jo, djävulen på axeln. Igår tror jag dessutom hon hade med sig en kompis för jäklar vilket liv hon förde. Det tjatades och tjatades om hur meningslöst det var att försöka äta vettigt. Alla vet ju att man mår bättre av socker och kolhydrater, helst i stora mängder och definitivt just precis NU. Jag lyckades faktiskt kämpa emot henne ganska bra. Inte perfekt, jag överåt, men hetsåt inte. Jag åt dessutom inte några extra kolhydrater. Istället åt jag ett par nävar nötter och brieost, hade dessutom grädde i teet. Det var ett snedsteg, men det var inte jättestort. Jag stod emot sockermonstret och åt istället av sådant som i alla fall får mig mätt. Jag har sluppit en uppblåst ångestfylld mage idag, en sådan som man får av för mycket kolhydrater och socker. Jag stod inte emot helt, men jag föll inte heller pladask. Idag har maten fungerat bra, också något som antagligen hade varit betydligt svårare om jag ätit en massa kolhydrater igår. Men allt annat som kan krångla har fasen krånglat. Jag har jagat bilplats sedan i somras, snart är vintern här och det börjar bli lite kris att få en stolpe. Jag har ringt och ringt sedan i somras med olika svar, men ett är klart; de ska absolut fixa så jag står i kön och har mina köpoäng. Idag lyckas dom klämma ur sig att eftersom vi bor i andra hand just nu så måste lägenhetsägaren själv ringa om en plats. Jag kan inte göra det. Hur vore det att säga det när jag ringde i JUNI, så hade det varit klart nu. Idioter. Min nya kollega, inte en speciellt charmig sådan har jag konstaterat sedan dag ett, har under dagen hunnit med att både kalla mig för sin elev och ge mig "läxor". Mansgris. Gymmet som jag tagit kontakt med för att få prisuppgifter på träningskort vägrar ge mig just detta om jag inte kommer dit personligen. Hur serviceminded är det på en skala? Jag vet ju att en sak är väldigt viktig för att kvällen inte ska urarta. Jag behöver ändra fokus, hitta något positivt och se till att ha saker att göra. Annars kommer djävulen på axeln garanterat att dyka upp igen med sitt hånflin. Hon ska inte välkomnas av en trött och känslosam tjej utan av en stark sådan som kan stå upp för sitt logiska jag och våga och orka känna de känslor hon känner. Jag vet att jag behöver peppa mig själv. Jag kan inte låta människor i min omgivning, människor jag knappt känner, störa mitt liv. Det är ju det som händer om jag inte kan släppa den här dagen, åka hem till sambon och djuren och njuta av allt underbart jag har omkring mig istället. Som flyttkaos.. Nej, som kärlek, familj, vänner, ett kylskåp fyllt med mat som får mig att må bra, dans imorgon, ett föl på väg till världen, bra böcker i bokhyllan, en skön säng att dela med den jag älskar. Hallå där alla djävular, ni har fasen ingen chans här, ni kan lika gärna ge er direkt!

Kommentarer

  • Ingen har kommenterat detta inlägget.

Logga in för att skriva en kommentar.