Det allra bästa
Min tanke var först att gårdagens inlägg skulle behandla både all den tragik jag upplevt och det positiva som sedan hänt i livet. När jag väl började skriva kände jag dock att Cortina och hennes död förtjänade ett eget inlägg. Det är det största och värsta som hänt.
Som jag inledde igår; att det som då höll mig uppe är det som inte längre finns kvar och stora delar av det som drog ner mig är även det på väg att försvinna. Med det menar jag att det även hänt en hel del positivt i livet.
Det senaste året har jobbet varit ett rent he**ete. Hemska kollegor och dålig arbetsmiljö har dragit mig tillbaka ner i depression och ätstörning. Tankarna har varit många, min flytt tillbaka till Jämtland skulle bli härlig. Istället blev den en katastrof. Jag har funderat fram och tillbaka, oroat mig och haft en klump i magen. Under sommaren lyckades vi ändå komma till ett beslut.
Jag har fått nytt jobb på barnhabiliteringen i Gävle. Ett arbete som jag länge velat prova men eftersom det finns få tjänster på varje ort är det svårt att få. Sambon har fått fast tjänst på en skola och vi har fått tag i ett fint litet radhus. I eftermiddag lämnar jag alltså det här jobbet för sista gången och åker ner till Gävle där både sambo, katter och en underbar liten häst väntar på mig.
Den underbara lilla hästen ja. Hon dök upp där jag minst anade det. Sorgen efter Cortina har tagit mycket krafter, men tanken på att vara "hästlös" har ändå känts omöjlig. Det är i stallet och på tävlingsbanorna jag mår allra bäst. Där finns ingen ångest, ingen vikthets och ingen ensamhet. Därför började jag lite försiktigt mitt sökande efter en ny vän.
Jag hann titta på ett tiotal hästar utan något "klick", för att hitta en ny bästa vän är inte man gör i en handvändning. Sedan tog en god vän till mig kontakt. Hon är en välkänd uppfödare av fina tävlingshästar och jag har hela tiden tänkt att hennes fina hästar har inte jag råd med. Det var även det jag sa till henne när hon frågade om jag inte ville komma och titta på Picola.
Jag har hört henne prata mycket om den här hästen. Hon har stora förhoppningar på henne och är väldigt mån om var hon hamnar, därför blev jag självklart också smickrad av erbjudandet. Hon är en känslig dam med mycket mellan öronen men hoppar som en katt. När min vän sa att "är du intresserad så blir priset ett helt annat än vad jag annars tänkt" så vågade jag åka och prova.
"Klick". Enkelt. Självklart. När hon stoppade mulen i nacken på mig och sa "hej". När hon sedan brallade lite i ridningen och fick mig att skratta och le under hela passet. Då är det inte så svårt. Hon valde mig. Denna försiktiga lilla häst som inte gillar främlingar och jag kom överens från första stund.
Så ja, nu är hon i Gävle och väntar på mig och vi har all tid i världen att lära känna varandra!
Gillar
Kommentarer
-
Vad roligt att höra att det hänt bra saker också! Lycka till med Picola, det nya jobbet/ditt nya liv i Gävle!
-
Härligt!!!
Stort Lycka till!!!
-
Ja nu har du skrivit ett inlägg till som gör att jag får tårar i ögonen
Härligt! -
Härligt och lycka till!
-
Fylls av glädje när jag läser det här!
-
Så underbart! Blir helt rörd när jag läser ditt inlägg. Lycka till!
Logga in för att skriva en kommentar.