Det allra värsta
Tänk vad tiden har runnit iväg. Så mycket har hänt sedan sist jag skrev att jag inte vet var jag ska börja. Jag läste just igenom några av mina inlägg från i våras. Det som slår mig att vad som då höll mig uppe är det som inte längre finns kvar och stora delar av det som drog ner mig är även det på väg att försvinna. Livet blir verkligen inte som en tänkt sig.
Min stora lycka under våren var min vackra Cortina som skulle få föl. Allt såg så bra ut. Magen växte fint, Cortina mådde bra och hon var det ljusaste jag hade i tillvaron. Jag älskade och pysslade och tog hand om henne som om hon vore av glas. Tyvärr hjälpte inte det. Den 11 maj satte värkarna igång. Jag hade vakat och vaktat i flera nätter, jag kunde ju se att det var nära. Tyvärr låg fölungen fel. Cortina kämpade och veterinärerna var snabbt på plats. Alla gjorde allt de kunde men fölet gick inte att rädda. Den perfekta vackra lilla flickan var död innan hon kom ut.
Efter chocken och kampen för fölets överlevnad rusade känslorna. Det var så mycket trauma. Cortina hade krystat ut hela tarmen innan vi kunde hjälpa henne att få ut fölet. Veterinären hade dock goda förhoppningar, hon trodde att vi hade klarat min bästa vän. Så såg det oxå ut hela dagen. Cortina var pigg även om sorgen i hennes ögon var fruktansvärt hjärtskärande. Hon ville inte lämna sin dotter på hela dagen. Hon slickade, nöp, puffade och buffade för att väcka henne medan den lilla kroppen bara blev kallare och kallare.
På kvällen tog jag en sista promenad med Cortina. Då var hon fortfarande pigg, ropade efter fölet hela tiden. Jag var lättad mitt i sorgen. Sen kom bakslaget. Från en minut till nästa. Cortina började skaka i hela kroppen, andas tungt, svettas. Jag såg hur slemhinnorna blev vitare och vitare och jag förstod; den inre blödningen var stor.
Veterinären var åter igen snabbt på plats men kunde bara konstatera vad jag redan förstått. Det fanns inte annat att göra än att för alltid ta bort smärtan. Jag var med hela tiden. Cortina fick ordentligt med smärtstillande så vi kunde säga hej då. När skottet brann av vek sig benen under mig. Min sambo fick bära bort mig från Cortinas kropp. Jag fungerade inte längre.
Min bästa vän. Hon som funnits där när det varit svårt, som skickat av mig när jag inbillat mig att något varit lätt. Vinster, förluster. Glädje, sorg. Allt har vi delat i hela mitt vuxna liv.
Sorgen finns där. Varje dag. Ibland kommer tårarna. Ibland ångesten. Jag kommer aldrig någonsin glömma min bästa vän. Jag kommer aldrig att få en sådan vän igen. Andra vänner; självklart, men aldrig mer Cortina.
Det värsta som kunde hända hände, på det grymmaste av sätt. Nu måste jag gå vidare, även om hålet i hjärtat aldrig helt kommer läka.
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
Någonting alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
Ibland blir den aldrig densamma mer
Gillar
Kommentarer
-
Stor kram
-
Nu sitter jag och bölar och tårarna rinner stora! Jag tänker både på dig och din sorg och jag tänker tillbaka på mina två hästar som jag har fått säga adjö till vid två olika tillfällen. Kan inte mer säga än att jag vad hur tung den här sorgen är...
-
Så fruktansvärt sorgligt! Tårarna rinner när jag läser. Många styrkekramar till dig
-
Jag känner din sorg och saknad. Ledsen för din skull. Styrkekram
-
Jag ville gråta då jag läste! Styrkekramar till dig
-
Jag blir alldeles tårögd när jag läser ditt inlägg. Vill bara skicka en stor stark och varm kram till dig
-
-
-
-
Kram kram kram. Om du har möjlighet, skaffa dig en ny häst.
-
Tack <3
Logga in för att skriva en kommentar.