Envis

Jag är dålig på att skriva av mig, det trots att jag vet att jag ofta får hjälp bara av att sätta mina tankar på pränt. Efter en lugn vecka är nu min otrevliga kollega tillbaka på jobbet. Lugnet är alltså slut. Han har dock varit på bra humör sedan i måndags och inte varit ett sådant as som han kan vara. Däremot hände honom något igår som jag inte kan låta bli att skratta åt. Han försvinner ofta på eftermiddagarna, för att slippa jobba misstänker vi. Vi vet sedan tidigare att han ofta går ner i källaren till ett solarium som finns där nere. Ingen annan använder det så han får vara ifred där. Igår eftermiddag vid halv fem hade han gått ner dit och låst om sig. Sen kom han inte ut. Han hade knackat, ropat och bankat, men ingen hörde honom. Det slutade med att han med en järnstol fick tälja sig ut genom dörren. Det tog tydligen två timmar. Han hade funderat på hur länge han skulle kunna klara sig där nere, ingen mer än honom rör sig ju där. Men det fanns ju vatten, så 30 dagar trodde han nog att det skulle gå. Jag vet, jag är hemsk. Jag skulle själv ha brutit ihop i den situationen, fy fasen så hemskt att vara inlåst! Men jag kan inte hjälpa det, jag skrattar gott åt det ändå. Somliga straffar gud med detsamma som min mamma brukar säga... Nåja, för att byta ämne så var jag sjuk Torsdag och Fredag förra veckan. Mitt sockertroll gillar när jag är sjuk, då är det ju synd om mig. När det är synd om mig så borde jag äta godis säger hon. Torsdag och Fredag blev därför rätt värdelösa dagar rent matmässigt, något som jag faktiskt lyckades vända under helgen så Lördag och Söndag fungerade som de skulle. I Söndags red jag dessutom en lektion på knasbollen till unghäst som gick riktigt riktigt bra. Ikväll är det dags igen, ska försöka hålla i mig så jag kommer hem hel och ren. Sambon är orolig varje gång jag åker dit, vilket väl är förståeligt med tanke på min skadehistorik. Åter till sockertrollet och djävulen på axeln. Jag börjar vara riktigt less på att de är på mig. Helgerna har verkligen blivit ett problem. Här på jobbet finns det en vana att fredagsfika på eftermiddagarna. Tyvärr hakar jag gärna på, det är ju trevligt att ta en stund tillsammans, prata om veckan som varit och helgen som kommer innan en går hem. Fikat består i en biskvi eller liknande från cafeterian. Jag vet att jag kan ha med mig annat, jag vet att jag kan låta bli, men det är svårt. Fikat är en del av gemenskapen, ett sätt att vara social med kollegorna och slappna av inför helgen. Men samtidigt blir den där kakan en trigger, en utlösande faktor somfår sockertrollet på axeln att hoppa upp och ner och jubla; [KURSIV]Nu är det helg! Nu får vi unna oss![/KURSIV] Vad jag själv säger om det lyssnar hon inte på. Snart vaknar även djävulen på axeln och plötsligt har jag en i varje öra som talar om för mig att jag faktiskt är värd godis efter en lång vecka. Jag borde unna mig. Varför ska jag vara så tråkig, de andra klarar ju av det! De gånger jag lyckas tysta dem en stund och tänka efter blir slutsatsen alltid densamma, jag är inte speciellt sugen på smaken av godis. Sockertrollet bara lurar mig att tro att jag är det. I själva verket är det bara den oro som hon skapar som gör att jag tror att jag vill ha den där biskvin. Känsloätare som jag är. Jag har i en utmaning i en av grupperna här på MD utmanat mig själv att våga känna efter vad och varför jag känner som jag gör. jag försöker jobba på det, men jag har en bra bit kvar. När jag har löst den knuten har jag tagit ett långt långt steg mot att vara frisk från ätstörningen. Jag ska dit, på ett eller annat sätt. För jag utmanade mig även att skriva bra saker om mig själv varje kväll och ett av de återkommande berömmen är min envishet. Kanske är det mitt röda hår som gör mig extra tjurskallig, för jag tänker minsann inte ge upp!

20 november 2013 11:16

Donnina

Bra, ge inte upp!! När jag vet att jag kommer att utsättas för bullar/kakor/tårta brukar jag ha med mig en bit fröknäcke med smör och ost, - mycket godare än allt det onyttiga, sockerstinna. Mitt påstående att jag blivit akut kolhydratallergisk fungerar också ibland. Var försiktig med/på din unghäst!
20 november 2013 11:51

Linnex

Hepp pepp!
20 november 2013 14:04

svalu

Bra, ge inte tappt. Att skriva/säga bra saker om sig själv ska ju vara ett bra sätt att stärka självförtroende och skapa sig en positiv livssyn. Pepp på dig.
20 november 2013 15:03

Eminemma

Hahahahaa, rätt åt elakingen att bli inlåst!! Vilken illojal typ, ovanpå allt! Pepp på dig!!
21 november 2013 12:18

Flamenco

:-D ja det var rätt åt honom. Smita från arbetet - och så dessutom klaga på andras jobb

Tjohannas blogg

Envis

Kommentarer