Ledsen

Två dagars hetsätning är inte det sätt jag vill börja en vecka på. Känslor, tankar och ångest har fått ta över både måndag och tisdag, jag har inte lyckats stoppa dem. Nu sitter jag här, med ångesten i magen, halsen och egentligen hela kroppen. En ångest som bara blir större. Jag känner mig misslyckad, värdelös, oförbätterlig. Jag vill inte känna så. Jag vill må bra, slippa klumpen i magen och kroppen som känns domnad. Igår var jag hos läkaren, på psykologens inrådan. Hon ville att jag skulle börja med antidepressiv medicin. Fick det utskrivet tillsammans med sömntabletter för att få sova ordentligt. Jag är splittrad. Att behöva ta mediciner får mig att känna mig ännu mer misslyckad. Jag vill inte behöva dem. Jag vill inte känna att jag blir beroende av tabletter för att må bra. Jag vill vara lycklig så jag kan fortsätta med livet i den riktning som det var på väg. Mot familj, tryggt boende, bra jobb... Varför har jag hamnat i den här situationen? Jag valde att flytta, jag valde att byta jobb. Kan jag då skylla på just det som faktorer till att jag nu inte mår bra alls? Jag har hittat en riktigt bra behandlare. Hon är tuff mot mig och frågar de frågorna som jag behöver höra. Men de skrämmer mig samtidigt. Jag är inte van att visa några känslor för andra. Jag vill inte att någon ska se mig gråta eller vara arg. Jag vill undvika det till varje pris. Nu kan jag inte undvika det, hon tvingar mig att ta på mina känslor och tankar. Jag behöver det, jag vill få hjälp med det. Samtidigt vill jag inte. Jag orkar inte. Jag vill må bra. Var tog den glada Johanna vägen? I eftermiddag ska jag dit igen, till psykologen. Jag vill och vill inte. Ångesten kryper på mig. Jag vill gråta, kan inte gråta, jag är ju på jobbet för guds skull. Tänk om någon skulle se mig? Vad skulle de tro om mig? Jag vill härifrån men jag vet inte vart jag vill istället. Jag vill prata med någon men samtidigt vill jag inte visa mig svag. Jag vill hetsäta för att dämpa känslan av sorg och misslyckande inombords, jag vill inte äta för det ger ångest. Läkaren undrade över sjukskrivning, hur jag kände för det. Jag vet inte. På ett sätt så hindrar jobbet mig från hetsätningar. På ett sätt ger det mig ännu mer ångest. Jag vet inte vad som skulle vara värst. Jag kan inte bli sittande i en soffa hela dagarna då förgås jag. Jag vill ha ett nytt jobb, men är så rädd att jag inte ska klara av det. Att jag inte ska duga. Självkänsla och självförtroende är på botten.

Kommentarer

5 februari 2014 13:03

LadyG

Se tabletterna som en hjälp att hitta tillbaka igen, ett temporärt stöd i tillvaron. Det är ingen skam att i perioder behöva lite extra stöd, det gör alla. I vilken form stöden utformas beror på hur man har det, vilken stöttning man behöver. Du kommer inte att behöva stöd i all evighet, men låt dem stödja dig nu. En sak i taget, ett steg åt gången. Allt kommer att bli bra igen. Men ta en grej åt gån
5 februari 2014 13:33

skrutt52

Läser med sorg i hjärtat din blogg. Medicinerna kan vara bra att ta som ett sätt att bryta den cirkel du är i, men det är ingenting att använda "i stället för". Det är inte fel att visa sina känslor, det är bara ett bevis på att vi är en människa med känslor. Jag tycker det är helt ok att gråta, kanske inte inför de patienter du har, men inför dina arbetskamrater om du känner att du kan öppna dig fördom, inför din sambo . Man behöver och ska inte visa i alla lägen att man är stark. Kan förstå din känsla för Jämtland, det är mörkt, väldigt mörkt här uppe under vintern, Men det kompenseras mot den årstid vi nu går emot. Lycka till !
5 februari 2014 13:41

Lassas

Inte ska du känna dig misslyckad om du tar antidepressiv medicin. Medicin är ju till för att hjälpa när man är sjuk och mår dåligt. Min dotter råkade ut för samma sak för några år sedan, hon var riktigt nere i botten och mådde pyton, både hetsåt och självskadade sig, det var en riktigt tuff period. Hon fick antidepressiv medicin som hon åt i ca 1 år, i början fick hon öka dosen och efter ett tag både såg vi och kände förändringen, det började glittra i ögonen och hon började intressera sig för sin omgivning. Det är nu ca 2 år sedan hon slutade med tabletterna. I dag studerar hon på universitet och mår bra.. Jag hoppas du tar den hjälp som finns så att du kommer på banan igen. Ingen ska behöva må så dåligt. Håller tummarna för dig.

Logga in för att skriva en kommentar.