Nej nej nej nej
"Maximal otur". Så sa veterinären på Ultuna när hon igår konstaterade att sårskadan på Picolas framben även har gått in i knäleden. Maximal otur verkar vara vad som förföljer mig. Fyra månader efter att jag förlorade min bästa vän och hennes fina föl vid förlossningen är det dags igen. Jag trodde att livet kanske kunde få vända, att jag fått min del av otur.
Allting har gått så bra. Flytten, Picola, jobbet. Allt har känts så bra, äntligen lite medvind efter allt som gått så illa.
Nu sitter jag här igen. Kroppen är tung, vill inte lyda mig. Alla delar av kroppen har en konstig pirrande känsla. Som att de inte tillhör mig. Som att jag ser mig själv utifrån. Det är ett helvete och det kan inte vara sant. Det kan inte vara sant.
Min fina lilla Picola, hon som räddade mig när livet var på sin djupaste botten. Nu står hon för observation på intensivvårdsavdelningen på Ultuna med slangar in och ut ur kroppen. Fullproppad med mediciner. Snälla snälla låt det gå vägen. Låt henne bli den friska, livsglada häst hon är. Vilken högre makt har jag retat så till den milda grad att jag ska drabbas igen? Varför?
Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan bara vänta. Vänta och hoppas och låta ångesten som fortplantat sig i hela kroppen finnas där. Jag klarar inte mer.
Kommentarer
-
Ta inte på dig någon skuld. Egentligen vet du att det inte handlar om att du gjort något fel, så ta inte den bördan. Ibland är det bara att genomlida det som händer. Ta hand om dig så mycket du kan.
-
Åh nej, vad tråkigt att höra att Picola skadat sig! Jag håller tummarna allt jag kan om att det ska gå bra! Pepp pepp!
-
<3
-
Hoppas Picola blir bra... Det här är inte lätta känslor och situationer du har att handskas med...
Med all omtanke vill jag att du ska komma ihåg en sak: Du kan inte påverka ATT saker händer dig, i ditt liv, men du, endast du, bestämmer hur du ska reagera på det som händer... och på vilket sätt du ska hantera det, ingen annan!
Det här ÄR en jobbig situation, som gör ATT du känner dig ledsen, upplever ångest och mår dåligt. Det är OKEJ! Det är helt ok och inte alls onaturligt, om du känner av ångesten i det här läget och känner dig hjälplös, eftersom du inte kan göra så mycket annat än bara finnas där och oroa dig och... bara VARA där, närvarande, och stötta genom din själs tankar...
Jag skulle bli mycket förvånad, om du INTE skulle må såhär, med tanke på att det bara är 4 månader sedan du miste din bästa vän och hennes fina föl. Det är ok. Det är naturligt! Sorgearbete tar tid... och MÅSTE få göra det. Det tar den tid det tar.
Jag hoppas du har någon hos dig, som du kan prata med...?
I annat fall, kanske en skogspromenad kan hjälpa?
Jag vet att när jag mådde som sämst, körde jag ut till skogen, ställde bilen så nära jag kunde och släpade mig med kryckor och allt till en viss avskild favoritplats, där träden stod tillsammans i en liten avslappnande solglänta, med fri utsikt utan att själv synas, ut mot sädesåkrar som böljade som ett hav, i vinden. Där hade jag ett träd,som jag brukade krama så hårt jag kunde,stå och luta mig mot, samla kraft och bara låta tankarna dansa runt, gråta ut allt som var jobbigt, energikrävandeoch utmattande. Det hjälpte mig, att känna styrkan och stabiliteten i trädet, när allt annat runtomkring rasade ihop.
Mycket har hänt sedan dess, både bra och dåligt, men den björken hjälpte mig, genom att bara vara där, med sin styrka, när jag var svag, och inte hade någon att prata med. Delvis, för att det fanns saker som jag inte ville och inte var redo att tala med någon annan om heller
Hoppas hästen blir frisk och kry, så ni kan ut och rida och umgås igen.
Sköt om dig, Tjohanna! Kram!
Logga in för att skriva en kommentar.