icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Oftast sprallig och glad sjukgymnast med stort intresse för hästar och ridsport, dans och träning. Tyvärr med en lång historia av ätstörningsproblematik. Med hjälp av LCHF börjar jag nu få ett sunt förhållande till mat igen. Bloggar lite om mina tankar och känslor kring maten, träningen och livet i allmänhet.
28 oktober 2013 14:26
4

Nya insikter

Är det inte märkligt hur insikter helt plötsligt kan falla över en? Jag har under lång tid gått hos psykolog, i grunden för min ätstörning, men självklart så har jag även hunnit med att gå igenom mycket av övriga livet. Något som det pratats om flitigt är min pappa. Mina föräldrar flyttade isär innan jag föddes och jag har därför aldrig bott ihop med min pappa. Däremot hade han mig varannan helg som liten. Eller det var meningen att han skulle, men det blev inte riktigt så. Anledningarna var flera. Han kunde lova att komma och hämta mig men aldrig dyka upp. Det kunde dröja långa perioder utan att jag hörde någonting ifrån honom alls. Han glömde födelsedagar och namnsdagar, det var inte viktigt tyckte han. När vi träffades var han lättretad, det är han än. Han kan explodera för minsta lilla. Aldrig fysiskt våldsam, men psykiskt, verbalt. Jag var rädd för honom. Jag ville inte dit. Han ljög, och ljuger, för mig. En period i tonåren lyckades han vända mig mot min mamma. Han sa så mycket om henne som jag vet var lögner. Han sa att hon inte ville att han skulle träffa mig, att hon försökt förbjuda honom det. Jag vet att det är lögn. Min mamma har aldrig sagt ett ont ord om honom till mig. Aldrig. Inte förrän jag själv, i vuxen ålder, började prata om hans sätt att vara höll hon med. Jo, sådan har han ju alltid varit. Hon försökte skydda mig. Kanske blev det fel, men hon har aldrig gjort något för att skada mig och hon har uppmuntrat att jag ska ha en relation med min pappa. Min pappa har genom handlingar och ord fått mig att se mig som mindre värd. Varje gång han inte ringde eller dök upp som han lovat visste jag ju, jag var inte värd hans uppmärksamhet. Han hade viktigare saker för sig. Det har han än idag och än idag lyckas han såra mig när han väljer bort mig, när han sviker sina löften. I helgen hände något. På fredagseftermiddagen fick jag ett sms, det första på en dryg månad. Jag reagerade starkt, ångesten i magen växte. jag visste inte vad jag skulle svara eller hur jag skulle reagera. Min första reaktion var att ta till mat. Dämpa oron och ångesten. Och ja, det gjorde jag. Men sedan hände något. Det kom över mig när jag satt och pratade med sambon över middagen. Jag kritiserade honom för att han inte hade full koll på sin lillebrors födelsedag. [KURSIV]Det har aldrig varit viktigt[/KURSIV] enligt honom. Jag blev upprörd, hur kunde han tycka det? [KURSIV]Ja, men jag tar ju alltid reda på det i tid. Jag har ju inte missat honom, eller dig, eller hur?[/KURSIV] Och det är sant. Men för mig är det så viktigt, för jag är så rädd att bli bortglömd. Jag är så rädd att [KURSIV]någon[/KURSIV] ska behöva känna den känslan som jag kände som barn, men även nu. Övergivenhet. Sen lossnade det, så mycket föll plötsligt på plats. Varför jag agerar på vissa sätt i mitt förhållande till andra människor. Varför jag reagerar starkt på sådant som för de flesta är helt normalt. Det är de spår min pappa har lämnat i mig. Rädsla att inte vara älskad. Rädsla att bli övergiven, bortglömd. Rädsla för att någon ska bli arg på mig. Svårigheter att lita på andra människor, speciellt män. Hade jag sett det hos någon annan hade det varit självklart att det påverkat, men hos mig själv har jag inte kunnat, eller kanske inte velat, se. Nu vet jag inte vad jag ska göra med all den "nya" information jag fått om mig själv. På ett sätt vill jag inte ha med min pappa att göra. Jag vill hålla honom borta så att han inte kan såra och svika igen. Jag vill hålla mig borta från hans lögner. Samtidigt känns det otäckt, ska jag säga upp kontakten med honom? Vad förlorar jag? Vad kan jag aldrig få tillbaka? Kommer jag ångra mig om tio år när mina barn växer upp utan en morfar? Jag vet lite mer, och jag vet lite mindre...

Kommentarer

  • 28 oktober 2013 14:46
    schnork
    Hur vorre det för dig, och bara dig, om du bara lät det vara som det är? Om du låter din pappa ta kontakten när han gör det och låter det bli på hans villkor? Inte för att det är han som ska bestämma villkoren utan mer för att du ska slippa bry dig... Och för att du ska slippa ångesten. Det verkar som om du inte vet om du vill ha honom i ditt liv eller inte. Men om du inte bryr dig om att fundera på det utan bara tar det som det kommer. Vad händer då? Om du helt enkelt släpper det och låter din pappa bara va. Hur kommer du att må då? Är det något jag har lärt mig av att leva med vissa människor, så är det att det vissa personer går inte att ändra på. Dom är och kommer alltid förbli personer som vi helst vill undvika. En fråga som jag brukar fråga mig själv när familjemedlemmar jag har är dryga, jobbiga och rent utav elaka.... Är... OM vi inte hade varit släkt, om det inte varit min familj... Skulle jag då umgåtts med dom? Är svaret nej, så väljer jag inte direkt bort dom, men jag väljer att inte bry mig. Jag väljer att inte ta kontakt med dom och jag väljer att inte engagera mig i dom, så länge dom inte ger något tillbaka. Hoppas jag förklarade rätt för dig nu. =) Det jag menar är att så länge du går runt och tänker på att du måste eller inte ska ha en relation till din pappa så mår du sämre än vad du måste. Mycket bättre i såna här fall om din pappa bestämmer graden av relation han vill ha med dig och sen försöker du anpassa ditt sätt att se på relationen. Låter kanske som att du ska ge efter för hans sätt och hans liv. Men du får se det som att du gör dig själv en tjänst. Vet inte alls om jag har fått igenom vad jag vill ha sagt. Är usel på att förklara. :P
  • 28 oktober 2013 15:19
    Tjohanna
    Jodå, förstår precis hur du menar. =) Det är ungefär så det funkar nu. Jag kan inte minnas senast jag tog kontakt. Jag har lämnat det åt honom. Det har på så vis blivit mycket bättre. Jag grubblar mindre på hans vara eller inte vara i mitt liv, men ändå blir det en liten klump i magen varje gång han hör av sig. Nästa steg är ju alltså att lära mig att hantera det bra när han hör av sig, så länge han inte gör det fungerar jag ju rätt så bra, förutom de "men" han gett mig som påverkar mina nuvarande, viktiga, relationer...
  • 28 oktober 2013 17:57
    Pinglann
    Åh, detta med relationer - så svårt det kan vara, särskilt om man som barn blir utsatt för ett visst agerande och man inte förstår vad som sker eller varför. Det är också svårt när verkligheten är på ett sätt som man inte vill den ska vara. Och vi sliter med att hitta det förhållningssätt som vi själva mår bäst av. En fråga jag tycker om att ställa till mig själv inför svåra val är " Vad behöver jag just nu i detta för att jag ska må bra - vad hjälper mig på kort och på lång sikt? Önskar dig varmt lycka till och tror du så småningom hittar ditt sätt att hantera er relation på.
  • 28 oktober 2013 18:48
    schnork
    Vad bra att jag förklarade så du förstod. :P =) Det kan ju vara så att just nu måste du hantera det på ett sätt när han hör av sig. Och sen kanske någonting förändras så du måste lära om dig igen. Man vet ju aldrig hur det känns och hur allting fungerar om fem-tio år. Jag tror också att det du ska fokusera på är att trots allting så är du du och du duger precis som du är. Mer än duger faktiskt. Du är fantastisk! Oavsett vad han eller någon annan säger/har sagt eller gör/gjort. Du är bäst på att vara dig helt enkelt. Och det kan ingen ta ifrån dig!

Logga in för att skriva en kommentar.