Off-period

Egentligen är allt så himla bra. Jag har precis flyttat hem till Jämtland, något som jag längtat efter en lång tid. Fortfarande blir jag glad varje gång jag får ett fjäll i sikte. Jag har Pierre, min fina sambo som bryr sig så mycket om mig. Jag har min fina gamla häst, hon är dräktig och välmående. I helgen har jag varit och provridit en unghäst, ägaren behöver hjälp med utbildningen och har bett mig fundera på om det är något. Jag älskar att jobba med unghästar, det är så fantastiskt roligt. Men. Nu känns det inte roligt. Jag har en klump i magen som har varit där sedan igår eftermiddag. Jag kan inte riktigt se hur jag ska orka engagera mig i mer saker än jag gör idag. Jag känner mig lättirriterad på Pierre och på allt som händer omkring mig. Tårarna tränger bakom ögonlocken och jag kan inte riktigt säga varför. Jag skulle helst av allt bara krypa ner under en filt och proppa i mig skräp, det dövar ju för en stund i alla fall. Jag vet inte varför det är såhär. Maten har gått åt skogen i helgen, eller nja, inte helt åt skogen. Det har varit liberal LCHF, jag har alltså inte fallit för sockermonstret, men det har varit på tok för stora mängder och av fel anledning. Jag har ätit för att jag känt stress, ångest och oro, inte för att jag varit hungrig. Jag kan inte sätta fingret på var oroskänslorna kommer ifrån. När jag ser på livet utifrån så är det svårt att förstå. Eller är det det? Kanske är det naturligt att det kommer perioder när allt känns lite motigt. Vi har precis flyttat, något som i sig känns kul men såklart tar mycket på krafterna. Jag har börjat på ett nytt jobb. Nu har jag hunnit jobba i två veckor, det tär att lära sig nya saker och försöka få in nya rutiner. Dessutom är tyvärr inte stämningen på arbetsplatsen optimal. De flesta är bra att jobba med, men den sjukgymnastkollega som jag är satt att jobba närmast är ingen favorit. En medelålders man som älskar sin egen röst och ser mig som sin elev som han kan ge läxor. Jag hatar härskartekniker och den här mannen är en stjärna på just sådana. Det får mig att känna ovilja att gå in på kontoret eftersom det är där jag sitter närmast honom. Hur rolig en flytt än är så innebär det att man lämnar någonting bakom sig. Jag saknar vännerna i Kalmar och jag saknar mina arbetskamrater. På ett sätt saknar jag även min gamla arbetsplats, även om det var rörigt. Jag kunde rutinerna och visste vad som förväntades av mig. Jag är en rutinmänniska, därför var det skönt. I och med nytt jobb och ny lägenhet finns inga direkta rutiner. Jag försöker sätta upp nya genom att ha fasta mattider och hitta saker att göra. Men det är svårt. Lägenheten är dessutom fortfarande rörig och jag har svårt att känna mig riktigt hemma. Kanske är det inte så konstigt att jag inte känner mig i form. Men jag vill inte att det ska gå ut över mina nära och kära. Jag vill hitta saker att göra. Jag vill kunna vara den drivande som får med mig människor. Nu känner jag mig deppig, trött och tråkig. Hur ska jag ta mig ur det? Hur ska jag hitta glädjen? Jag behöver få med mig Pierre oxå, men för att göra det vet jag att jag måste vara ärligare och säga som det är. Hur gör man det? Hur pratar man om det som är jobbigt? Åh, vilken tung Måndag det här känns som!

Tjohannas blogg

Off-period

Kommentarer