Rörigt

Håhåjaja. Tunga ben som klev ur sängen i morse. Sambons verkade lika tunga, han låg och puttade på mig och tyckte jag skulle kliva upp först. Kanske är det även mörkret som gör oss lite extra trötta nu. Visserligen har det kommit ett tunt lager snö som lyser upp lite, men det är ändå kolsvart när klockan ringer och lika svart när en går hem om dagarna. Det är sällan jag hinner få något dagsljus på veckorna. Patienterna är inte så sugna på att träna utomhus heller, det är lite för ruggigt. Vad gäller gårdagens inlägg så kan jag försöka förtydliga. Jag har pratat med sambon om situationen på jobbet, så den är han medveten om och förstår. Svårare tycker jag att det är med maten. Jag har otroligt svårt att prata om mitt dysfunktionella förhållande till mat. Han känner till min ätstörning och han vet att jag kämpar på med den. Men jag tror inte att han förstår i vilken utsträckning den påverkar mig. Inte hans fel, inte alls. Jag har inte förklarat ordentligt hur det ligger till, jag vet inte vad jag skulle säga till honom. Jag vet inte hur jag ska förklara vad jag känner och tänker, jag förstår det ju knappt själv. Jag vet inte hur jag ska kunna förklara att jag ljuger om vad, när och varför jag ätit. Jag vet inte hur jag ska säga att han inte får lyssna på mig när jag försöker lura honom att[KURSIV] jodå, ikväll är det ok att vi köper en pizza och en påse chips[/KURSIV]. Hur ska han kunna förstå när han ska lyssna på mig och när det är ätstörningstrollet som pratar genom min mun? Hur ska han kunna avgöra? I helgen bjöd min mamma på kanelbullar när vi var där och hälsade på. Det var ju ändå fars dag. Jag åt en halv, sen fick jag gå på toaletten och gömma mig för att jag började gråta. Så mycket ångest kan en kanelbulle skapa. Kanelbulle i kombination med söndagsångest visserligen. Men sådant kan ju hända igen, helst om det ska fortsätta som det gör på jobbet. Jag borde prata med alla kollegor. Idag hade jag tänkt ta upp det på sjukgymnastmötet. Självklart ställdes mötet in och det blev genast svårare att lyfta frågan. Jag är en sådan mes. Rörigt inlägg, det blir så av röriga tankar.

Kommentarer

12 november 2013 10:34

LadyG

Jag lider med dig, hoppas du hittar en lösning snart för så kan du inte ha det.
12 november 2013 12:00

svalu

Jag tror de flesta inte kan föreställa sig hur du mår och känner dig. Jag kan det inte. Men jag hoppas du får rätsida på tillvaron. Och någon mes tror jag inte du är. Kämpa på. Massor av peppningar här.
12 november 2013 16:24

Flamenco

Du är ingen mes. Men det är säkert skam inblandat i det här? Det känner jag själv när jag köper choklad och kakor fast jag vet att det är dumt att jag smyger lite med det i affären så det inte ska synas så bra. Problemet med sambon är väl att han inte heller ska bli nån sorts medberoende som ska hålla koll på dig? Det är jättesvårt med ätande, för mat och godsaker är så tillåtet i vårt samhälle och så inbyggt i de sociala strukturerna. Så de flesta av oss här på MD skulle ajg tro har nån form av lättare eller svårare ätstörning, men få vill ju erkänna det. Samhället är ju rätt ätstört faktiskt.
12 november 2013 16:47

Tjohanna

Tack för peppande ord! Så sant Choklado, allt du säger. Samhället är ätstört och det syns ju tyvärr på många som skriver här inne. En del mer medvetna än andra men många med ätproblem...

Logga in för att skriva en kommentar.