Rörigt värre

Det var länge sedan det blev något skrivet. Jag är så kluven i mina egna tankar att jag inte förstår dem själv, än mindre kan förklara dem för andra på ett vettigt sätt. Idag vaknade jag med en klump i magen. Jag vill inte till jobbet, usch vad jobbigt det känns. Jag vet verkligen inte var jag vill vara. Jag vill på ett vis bo kvar här, på ett sätt vill jag härifrån. Som jag sagt ett antal gånger tidigare så är ju jobbet det största problemet. Jag vill härifrån, men det finns inget annat att söka här uppe så vill jag fortsätta som sjukgymnast måste jag flytta. På ett sätt vill jag som sagt iväg. Jag känner mig inte hemma här uppe, det är "hemhemma", men hemkänslan har inte infunnit sig. Jag har ett rätt skralt socialt nätverk, egentligen bara en kompis och eftersom hon har en bebis så har hon inte så mycket tid för umgänge. Helt ok såklart, men jag känner mig rätt så ensam. Det är klart, ger jag det tid så kommer det komma in nya vänner i mitt liv även här uppe. Jag har ett par jobbarkompisar som jag faktiskt kan tänka mig att umgås med även på fritiden. På stan springer jag titt som tätt på gamla klasskompisar från grundskolan. Det enda som händer i mig då är att ångesten kommer tillbaka. Jag var mobbad då, jag har inte varit mobbad sedan jag flyttade härifrån. Det är länge sedan, men minnena finns kvar. Jag vill inte se de här människorna på stan. Jag vill vara långt borta ifrån dem. Jag saknar mina vänner söderut. Jag saknar att ha någon att träffa bara för att ta en kaffe. Jag saknar att ha ridkompisar. Nu står min grålle hemma hos min mamma. Mysigt och praktiskt, men det är 6 mil från stan och därför blir det lätt så att helgerna vigs åt att åka dit ut istället för att träffa folk, göra saker. Jag älskar att ha nära till min familj, men just nu träffar jag istället ingen annan vilket inte heller känns kul. Jag saknar att träna och tävla. Just nu hade jag inte kunnat det ändå eftersom min häst är dräktig. Det är alltså inte helt rättvist att skylla den saknaden på bostadsort. Problemet är väl att även när det är möjligt att sätta igång henne igen så kommer det vara svårt att komma iväg på tävlingar eftersom det är så jäkla långt att åka överallt... Jag är heller inte så sugen på att återgå till min barndomsklubb. Det är samma människor som är kvar där än. Jag har aldrig saknat dem hittills och det tar emot att åka dit nu. Vintern är här, det är oändligt vackert. Såhär vackert är det aldrig någonsin i Småland. Ändå saknar jag södern. Jag trodde jag skulle njuta av en riktig vinter efter så många år härifrån, men det gör jag inte. Jag njuter inte av någonting. Jag vet å andra sidan inte var jag vill flytta. De flesta av mina, och sambons, vänner bor runt Stockholm och Uppsala. På ett sätt vill jag dit, på ett sätt känns det för stort. Jag vill vara på landet, men ändå ha närhet till stan. Sambon hade lönesamtal med sin chef förra veckan och blev i stort sett erbjuden en fast tjänst från och med höstterminen (lärare). Så frågan är ju hur vi vill göra. Jag är så oändligt splittrad. Jag saknar som sagt fortfarande småland, men det är nog inget alternativ eftersom sambon, som är därifrån, inte har någon längtan tillbaka dit. Han däremot kan tänka sig utlandet, vilket jag ser som svårare i och med hästarna. Det är inte bara att flytta med sig 1,5, snart 2, hästar utomlands. I fredags kom det upp ett jobb i Stockholm som jag enormt gärna skulle vilja ha på barnhabiliteringen. Det var det jag specialiserade mig på under utbildningen, men det finns få jobb. Det är säkert hur många sökande som helst och eftersom jag saknar erfarenhet från habilitering efter studierna så är jag väl inte förstahandsvalet. Söka borde jag väl ändå, men bara det känns lite jobbigt. I så fall var startdatum i Maj, precis innan 1,5 häst ska bli två. Det är även en fast tjänst och betyder att vi måste flytta. Jag känner mig så förvirrad i mig själv, vågar inte fatta beslut i rädsla att de ska bli "fel". Jag tappade bort mig själv så otroligt mycket i samband med vår flytt i höstas. Jag hade precis landat i Småland. Trivdes bra. Hade bra vänner och stort socialt nätverk. Hade ett helt ok jobb med fantastiska kollegor. Hade gått ner 10 kilo utan att anstränga mig speciellt eftersom jag mådde bra. När jag mår bra funkar maten oxå som den ska. Sen vi flyttade upp har jag gått upp nästan allt igen, känner mig otrygg i mig själv och mina tankar. Litar inte på att jag ska fatta de rätta besluten. Vet inte vad jag vill och var jag vill vara. Det blir rörigt i skrift, så ni kanske kan ana hur rörigt det är i mitt huvud...

20 januari 2014 11:55

mosel

Jag kan sätta mig lite in i din situation för det har varit lite samma sak för mig. Flyttar, nytt jobb, att börja om från början, att kanske inte trivas lika bra, strul på jobb mm och känna den här osäkerheten att vad vill jag egentligen och inte veta vad man vill. Det är jättejobbigt. Jag har väl egentligen inget bra råd men en grej som jag brukar göra ibland är att skriva en lista på för- och nackdelar för varje alternativ man har så man i alla fall får en överblick på situationen. Då kanske man kan se vad som väger över. I ditt fall tänker jag att kanske den största vantrivseln beror på att du inte trivs på jobbet? Det finns inget annat jobb där du kan söka? Vad gäller jobbet i Stockholm kan du väl söka det och ta ställning om du skulle få det. Hoppas det reder ut sig. Lycka till!
20 januari 2014 15:53

Stinats

Sök det och se vad som händer! Annars kommer du alltid gå och undra över hur det hade kunnat bli. Lycka till :)
20 januari 2014 17:23

Flamenco

Det går ju verkligen att bo på landet och ändå nära stan om man jobbar i Stockholm eller uppsala. Själv bor jag i Norrtälje, rätt centralt. Massor av hästgårdar och stallpaltser. Suveräna kommunikationer in till storstan - en buss var femte minut tror jag, i högtrafik! Men visst, det tar en timme. Men "landet" finns närmare stockholm än så. Också.

Tjohannas blogg

Rörigt värre

Kommentarer