Ryggar och hästar

Ny dag, nya utmaningar. Tungt tungt att kliva upp ur sängen i morse igen. Sambon skulle upp tidigare och ta bussen eftersom jag behöver bilen innan han slutat ikväll. Stackarn, kommer hinna bli jättesent innan han tagit sig hem. Men han ställer upp på det så jag kan åka till stallet. Ikväll ska jag hoppträna med unghästen som jag utbildar åt ägaren. Förra veckan sprang hon mest runt på bakbenen, jag hoppas att hon låter bli det idag. Jag är oftast trygg i situationer med hästarna, men just på bakbenen tycker jag inte riktigt om när de är. Där är de som mest obalanserade och jag har ingen lust att få en 600-kilos klump över mig med full kraft. Jag har provat det. 2007 råkade jag ut för en olycka i samband med att jag skulle rida in en unghäst. Det var så dumt och onödigt, han gjorde egentligen ingenting. Det var andra gången jag skulle sitta på honom, när jag kom upp tog han ett litet skutt framåt och tygeln gick av. Han tappade balansen och ramlade, jag hamnade under. Jag fick två kompressionsfrakturer i ländryggen och fem diskbråck. Fortfarande idag kan jag inte känna utsidan av mitt högra ben och ryggen värker ofta, ibland även med nervsmärta. Jag får rysningar av att tänka på hur det hade kunnat gå. Med det i bakhuvudet är det ju begripligt att jag inte gillar hästar som reser sig. Förra veckan tänkte jag tanken att det kanske är dumt av mig att rida den här hästen. Kanske borde jag låta bli och hålla mig till lugnare vatten. Samtidigt är det ju det här jag tycker är roligt. Att utbilda hästar. Att jobba med unghästar och lyfta deras potential. Att se dem utvecklas till tävlingshästar. Jag ser möjligheter med den här hästen. Hon har en bra vilja, hon längtar efter att göra rätt och hon är otroligt "rädd om fötterna" när hon hoppar - hon vill inte riva. Dessutom har jag ju en egen fölunge på gång i magen på min grålle så jag måste ju hålla mig själv i form och underhålla min ridning. Nästa vinter hoppas jag kunna sätta igång gråben igen och sen, om några år, ska jag kunna rida in en ny stjärna. Min ryggskada har påverkat mig på så många plan. Innan det hände tävlade jag på hög nivå i hoppning. Tränade mycket och hade någon slags karriär på gång. Sen hände det här. Jag var tvungen att ta en paus från ridningen. Jag blev stillasittande. Jag gick upp i vikt. Jag hade en osund relation till mat redan innan, så jag kan inte skylla olyckan för min ätstörning. Men den blev värre. I och med att jag inte kunde röra mig gick jag upp i vikt. Jag hade mycket smärta och mycket mediciner och blev deprimerad. Men visst, jag kämpade mig upp. Målet var ju solklart: jag skulle rida igen. Rider gör jag. Jag har inte kommit tillbaka till elitnivå och lär aldrig göra, men jag sitter till häst och jag har fortfarande kunskaperna. Ingenstans mår jag så bra som på hästryggen, därför kan jag inte sluta. På hästryggen finns inga bekymmer. Ångesten är borta. Tankarna på mat är borta. Min psykolog sa en gång att mig borde man inte ta ner från hästen, då skulle hon inte behövas. Hon hade rätt. Hästar att skylla och hästar att tacka. Utan dem hade jag aldrig fått skadan, men utan dem hade jag heller aldrig blivit bra igen. Det är nog så att jag valt den här livsstilen, med de risker och den glädje det innebär. Men ändå, hon kan få hålla sig på fyra ben idag...

13 november 2013 21:17

lejonell

Jag har gått runt en gång med T. Hade väldig tur, det var bara mitt knä som gick sönder och inte ryggen eller bäckenet. Hon försökte att inte rulla över mig, underbara hästen <3 Men det gjorde ont ändå och satte sina spår i psyket. Så jag har stor respekt för dig som satt upp igen efter vad du varit med om och fortsätter att utbilda unghästar. Hoppas det gick bra idag!

Tjohannas blogg

Ryggar och hästar

Kommentarer