icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Oftast sprallig och glad sjukgymnast med stort intresse för hästar och ridsport, dans och träning. Tyvärr med en lång historia av ätstörningsproblematik. Med hjälp av LCHF börjar jag nu få ett sunt förhållande till mat igen. Bloggar lite om mina tankar och känslor kring maten, träningen och livet i allmänhet.
31 januari 2014 08:55
4

Sammanhang

Det är så lätt att känna sig misslyckad när det inte blir som en har tänkt sig. Det kan handla om många saker, ofta i mitt fall så påverkas tankar och känslor kring vikten. Efter nyår bestämde jag mig för att sluta väga mig så ofta. De ätstörda tankarna började komma tillbaka. [KURSIV]"Om jag hoppar över kvällsfikat väger jag mindre imorgon". "Om jag tar en mindre portion till middagen..". "Om jag tar laxerande ikväll så blir jag av med lite extra".[/KURSIV] Farliga farliga tankar för någon som haft en långvarig ätstörning. Från att ha varit nästan frisk i mitt matbeteende under våren och sommaren så kollapsade allt i och med flytten till Jämtland i höstas. Mina goda vanor försvann i takt med att ångesten växte sig starkare. Inte så konstigt, men väldigt påfrestande för den det drabbar. I det här fallet mig. Jag trodde jag skulle må bra av en flytt. Jag älskar ju Jämtland på så många sätt. Det är "hemhem" och har en speciell plats i hjärtat. Men antagligen var det inte så genomtänkt. Jag tänkte inte på hur litet kontaktnät jag har kvar här uppe. Jag tänkte inte på de minskade möjligheterna till träning och tävling. Jag tänkte inte på kylan och mörkret. Jag glorifierade helt enkelt den plats där jag växt upp. Väl här visade det sig inte alls vara så som jag tänkte mig. Istället vantrivs jag. Jag känner mig tagen ur mitt sammanhang. Jag har få vänner. Jag har förlorat en stor del av mitt allra största intresse. Min arbetssituation är förskräcklig. Här har jag krympt och blivit en tyst och osynlig bakgrund. Jag säger inte längre vad jag tycker och tänker, istället tiger jag och väntar på att dagen ska ta slut. Det är inte den jag är. I onsdags var jag hos psykologen för tredje, eller kanske fjärde gången sedan nyår. Tack och lov har jag fått tag i en helt fantastisk kvinna. Hon pressar mig, det är jobbigt, men det är precis vad jag behöver. Jag är så rädd för mina tankar och känslor. Jag är så rädd för andras känslor. I och med pappas okontrollerade ilska som jag aldrig kunnat förutspå och mammas känslighet och förmåga att ta på sig ansvaret och skulden för saker jag berättar så har jag valt att undvika jobbiga ämnen. Jag är rädd för de starka känslor de medför. Jag är rädd att såra eller göra någon arg om jag berättar hur jag mår och känner. Istället kväver jag mina tankar och känslor. Sparar dem inombords tills jag är redo att explodera. Att jag inte trivs med min situation är just en sådan sak som är jobbig att berätta för mamma. Hon är så glad att jag äntligen är här uppe igen och så vill jag härifrån. Jag är rädd att hon ska bli besviken, ledsen, arg, sårad. Jag vill inte vara ansvarig för de känslorna. Själv känner jag att jag misslyckats. Jag borde ju ha förutspått det här. Eller? Egentligen vet jag inte hur jag skulle ha kunnat förutspå någonting, men känslan att jag [KURSIV]borde[/KURSIV] finns ändå där. Känslan av att jag borde stå mitt kast, bita ihop och klara av det här. För mammas skull. För att det kanske blir bättre framöver. Vad jag egentligen borde försöka tänka är väl istället att jag saknade mamma och ville försöka bo här uppe. Tyvärr fungerade det inte. Såklart kommer mamma tycka att det är synd att jag inte trivs, men hon vill ju ändå mitt bästa. Mår jag inte bra här så gör jag inte. Då är det bättre att jag flyttar någonstans där jag trivs och mår bra med livet. Det är jag värd! Det är vad jag egentligen borde tänka, men oj så svårt det är att i realiteten tänka just så!

Kommentarer

  • 31 januari 2014 09:56
    Linnex
    <3 Du är så värd och du är värd för din egen unika skull!
  • 31 januari 2014 11:51
    lejonell
    Ja, verkligen, det är du värd. Du ser situationen så klart. Så småningom kommer du också kunna göra vad du behöver göra som en konsekvens av det du ser. Du kan inte leva någon annans liv för att bespara din mamma smärta. Ditt liv är ditt, att leva på ditt sätt.
  • 31 januari 2014 11:54
    Donnina
    Förstår att det är svårt för dig att komma till ett beslut men tror att du är på god väg. Du kan inte bo kvar i dina barndoms trakter för att din mamma är så glad att du är tillbaka, du måste tänka på dig själv först. Det är ditt liv det gäller, din tillvaro, din glädje, din energi, din balans. Hur gick det med jobbansökningarna du skickade in? Hoppas du hittar ett jobb du vill ha i den stad/by där du vill bo och en bostad du kommer att trivas med, ett bra stall för ditt fina sto och hennes föl! Resten löser sig när du får balans i tillvaron! Snälla du ta tag i planerna nu annars kommer du att bli ännu mer olycklig! Är med dig i tankarna, kram.
  • 31 januari 2014 14:35
    Flamenco
    Tror du har fått ta ansvar alldeles för mycket för både mammas och pappas känslor. När du växte upp och hade behövt stöd att falla tillbaka på. Nu är din stora utmaning att släppa också mamma och låta henne ta ansvar för sina egna känslor.

Logga in för att skriva en kommentar.