4 december 2013 08:32

Ska det vara såhär?

Ska det vara såhär? Jag känner att jag långsamt bryts ner mer och mer. Jag flyttade hit, hem, för inte alls länge sedan. Jag älskar Jämtland. Jag brukar må bra av att vara här. Den rena luften, mina vänner, lugnet. Allt det brukar få mig att känna mig harmonisk och trivas med livet. Nu är det så mycket ångest. Jag trivs inte på jobbet. När min manliga kollega sitter på kontoret gömmer jag mig ibland på toaletten när jag inte har patienter. Jag orkar inte med hans spydiga, ibland riktigt elaka kommentarer. Det stör såklart mitt arbete, jag skulle behöva sitta och skriva journaler. De senaste veckorna har jag visserligen gått ner i vikt. Men från att äntligen ha hittat ett relativt sunt förhållande till mat innan jag flyttade hit så har jag nu, igen, backat bakåt. Jag hetsäter en eller flera gånger i veckan. Innan jag flyttade var det nästan ett år sedan jag hetsåt senast. Jag kompenserar det med att dra ner på maten för mycket i veckorna, undvika ett extramål på kvällen trots att jag ibland känner mig hungrig. Jag har inte börjat kompensationsträna än, jag är rädd att gå till gymmet eftersom jag känner igen de tankar som snurrar. [KURSIV]Om jag går och tränar sparar jag ännu fler kalorier, då måste jag ju bli smalare.[/KURSIV] Jag hatar hur jag ser ut. Jag ser mig själv i spegeln och lider. Detta trots att jag gått ner i vikt, senast jag vägde såhär mådde jag bra och var rätt så nöjd med mig själv. Nu ser jag ett fläskberg i spegeln. Inga kläder sitter bra, fast jag har fått lämna bort sådant som är för stort. Jag ser bilder på mig själv och skäms, hur fan ser jag ut egentligen? Vem älskar en sådan där tjockis? Jag kan då inte älska henne. Innerst inne vet jag ju att det inte sitter i vikten. Det sitter i huvudet. När jag vägde såhär senast köpte jag en supervacker klänning och kände mig som en prinsessa i den. Kände mig snygg, attraktiv. Jag väger lika mycket nu, men huvudet mår inte bra. Ätmönstret är inte bra. Maten är en fiende igen. Jag hatar att ha det så. Igår kvälll grät jag mig till sömns. Sambon försökte trösta, jag försökte förklara mellan snyftningarna. Men det är så svårt att förklara. Det är delvis jobbet. Jag trivs inte med en kollega, de andra är bra. Hade jag varit starkare hade jag kanske kunnat fokusera på de bra kollegorna och struntat i han som förstör. Nu är det svårt. Hans kommentarer bekräftar det jag redan tror om mig själv; att jag inte duger. Att jag inte är bra nog. Delvis är det maten, vikten och figuren som tar upp min energi. Som dränerar mig, gör att jag inte orkar tänka på något annat än vad och när jag ska äta. Hur jag ska göra för att gå ner i vikt. Hur jag ska nå de mål jag vill. Tillsammans gör dessa två saker att jag missar annat. jag saknar att träffa vänner på kvällar och helger. Tidigare umgicks vi ofta med andra, men nu blir det inte av. Jag orkar inte ta tag i det och vi har färre gemensamma vänner här uppe som vi båda trivs med. Jag saknar att kunna åka och träna och tävla med min grålle, jag saknar henne över lag. Hon bor hos min mamma några mil bort och går i stora hagar och blir en tjockis med bäbis i magen. Jag träffar henne på helgerna, vilket både hon och jag uppskattar. Hon gnäggar och komemr galopperande när jag ropar, min fina fina gamla tant. Samtidigt känns det som att jag flyttat ifrån den perioden i mitt liv. Här uppe finns färre tävlingar även om jag hade haft en häst som var redo för det. Men, jag rider ju på onsdagskväller i alla fall, det borde ju vara en tröst? Jag kan inte förklara det, men trots att unghästen är så fin så fin så har jag svårt att se fram emot det. I mitt huvud snurrar testerna som görs för att diagnostisera depression -[KURSIV] "Har du svårt att uppskatta att göra sådant som du normalt sett brukar uppskatta?[/KURSIV]". Ja, jag vill hellre hem och lägga mig. Krypa upp i sängen med en filt och låta tårarna komma. Varför kan jag inte få må bra? Vad är det jag gör för fel för att förtjäna att må såhär? På fredag har den av mina bästa vänner som bor här upp planerat att vi ska äta tillsammans och sedan gå ut och dansa. Återuppliva minnen, skratta, må bra. Jag gick med på det för att jag inte vill vara så tråkig som jag känner mig. Och visst, jag tror att det kommer bli roligt när jag väl kommer iväg. Men jag kan inte säga att jag längtar. Jag kan inte säga att jag ser fram emot den kommande fredagen. Jag vill längta, jag vill må bra, men jag orkar inte riktigt. Ska det vara såhär?

Kommentarer

4 december 2013 09:09

Linnex

<3 Tyvärr måste jag säga att jag känner igen mig. När jag väl gjorde något som var rätt för mig så lättade det lite. Jag lämnade en avdelning på mitt arbete för en annan, visst det gör att jag jobbar mindre men jag behöver inte vara runt de människor som förpestar. Har du prövat att gå i samtal? Det gör jag och även det hjälper. Jag får perspektiv och jag skäms inte lika mycket för mina problem, ställer inte så höga krav på mig själv.
4 december 2013 09:23

hogis73

Usch, jag känner med dig!! Det är inte lätt och är det jobbigt på jobbet så bryts man ner psykologiskt. Det är kanske inte så lätt, men jag kan bara rekommendera nystart. Hitta något annat...vet dock inte hur enkelt det är för dig. Men helt klart är din kollega en bitter människa som är en tvättäkta energitjuv. Tyvärr är det så att dessa människor tar all energi och lämnar bara en känsla av vanmakt och lust att gråta. Och hur man hanterar det? Bryta mönster på något sätt är väl bästa sättet. Antingen ge upp och sluta (vilket skulle vara min väg), konfrontera personen som kanske inte ens inser vad han gör (problemet där är väl att när man känner lust att falla i tårar så blir detta samtal bara att man gråter framför honom vilket skulle känts än värre för mig). Alternativ 3, vilket jag också varit i en gång var att prata med en övre chef och spela med öppna kort. Då gäller det väl att man har förtroende för den chefen. Det har jag gjort en gång med, och efter det löste det sig. Men att fortsätta spiralen nedåt är inte någon bra lösning.
4 december 2013 09:21

paloma

Jag tycker att du ska ställa din kollega mot väggen, och fråga varför han gör som han gör. Säg att du blir sårad och att du inte trivs på jobbet för hans skull, säg att du kommer att prata med chefen om han inte ändrar sig. Man kan inte må bra på sitt jobb, om någon försöker trycka ner en. Säg till din vän att du känner dig låg just nu, men att du kan göra ett försök att ha roligt. Ibland kan det vara skönt att bara få gråta ut ordentligt, med gråten frigörs stresshormoner, och vi känner oss mindre sorg/ångestfyllda efteråt. Jag tror att det skulle vara bra om du kunde anförtro dig till någon på jobbet, som kanske kan hjälpa dig mot den här kollegan. Det ska inte vara så här! Hoppas du snart mår bättre, och du duger precis som du är.
4 december 2013 09:42

anna54

Jag skickar en styrkekram.
4 december 2013 09:56

svalu

Hur hjälper jag en människa som känner som du gör just nu. Det känns nästan patetiskt att säga "var stark" "kämpa på" osv, men jag vet inget bättre. Hoppas du förstår. Vad jag däremot vet är att ingen har rätt att sätta sig över andra med sitt egna godtycke. Är det någon av dina övriga arbetskamrater som märker hur den här "psykopaten" behandlar dig? Som du kan få stöd ifrån och skulle den personen våga sätta sig upp mot plågoanden? Samla kraft, gör som föregående skribent föreslår, konfrontera "svinet" (exakt vad jag tycker han är) Fråga varför han är rädd för dig. Fråga vad han har för problem med livet. Fråga var han har ont. Fråga varför han ogillar dig. Fråga idioten vad han får ut av att trakassera dig. Jag vet, inte ens säkert jag skulle våga själv, men någonstans finns en gräns för vad vi tål. Jag har varit med om något liknande och när jag bestämde mig och satte emot, då slutade tråkningarna och sedan dess har han alltid varit trevlig. Vissa krakar behöver någon att hacka på och väljer ett offer som inte vågar säga ifrån. Våga fråga, som det heter, du har inget att förlora. Vi här håller på dig.
4 december 2013 10:45

hogis73

Om du har Facebook så rekommenderar jag att följa Torkild Sköld som har många tänkvärda saker på sin "Personligt ledarskap" https://www.facebook.com/www.torkildskold.se "Personligt Ledarskap - Sveriges största facebooksida om att leda sig själv för att må bra."
4 december 2013 14:41

thea77

Men vilket arbetskamrat, någon borde upplys honom om vad ödmjukhet är för något, och att han borde prova på att vara det. Jag håller med Svalu, det känns som du borde ställa honom mot väggen, arbetskamraten alltså inte Svalu :P Och jag tycker Svalu kommer med bra förslag på vad du ska fråga honom. Beter han sig som han gör mot dig mot andra medarbetare med? MIn erfarenhet säger mig att det finns folk som inte riktigt förstår hur elaka de faktiskt är, förrän man upplyser dem om det. Styrkekramar
5 december 2013 15:36

Tjohanna

Tack för alla värmande ord. Igår tog jag en kontakt med psykolog. Det är väl en tids väntan innan jag får komma dit, men skönt att ha tagit det steget igen iaf. Jag ska försöka samla mod och ställa kollegan mot väggen, otäckt är det, men samtidigt har jag en röst i mig som säger att han ska faan inte få vinna utan strid. Sådana som honom kommer ofta undan alldeles för lätt för att ingen orkar ta fajten. Jag hoppas hoppas hoppas att den nya chefen som kommer efter nyår är vettigare än den tillförordnade vi har just nu...

Logga in för att skriva en kommentar.