Svaghet

Vad vill jag med mitt liv egentligen. Igår mådde jag inte bra alls. Jag grät flera gånger och kunde inte hitta någon glädje i det jag tog mig för. Jag vet inte varför. Eller kanske gör jag det, i alla fall delvis. Jag trivs inte på jobbet. Jag tror att det har en stor inverkan på mig. Söndagsångesten rev och slet i mig. Jag ville inte att det skulle bli kväll så jag var tvungen att lägga mig för jag ville inte vakna. Jag har tänkt försöka prata med kollegorna på sjukgymnastmötet imorgon. Den jobbiga kollegan är inte på plats den här veckan och jag vill därför försöka ta upp det med de andra innan han kommer tillbaka. Men det är svårt. Jag är feg. Jag hatar konflikter och jag vill inte vara den som skapar en sådan. Kanske överreagerar jag? De andra klarar ju uppenbarligen av att hantera honom, varför gör inte jag det? Är jag bara gnällig? Jag har varit på den här arbetsplatsen kortast tid, varför är då jag den som lyfter problemet? Borde inte någon annan ha gjort det redan? Där har vi en anledning till att jag har ångest. Ytterligare en är maten. Jag har kommit in i en dålig vana av ätande som jag inte trivs med alls. Den påverkas givetvis av att jobbet känns tungt, dessutom trötthet av flytt och många förändringar i livet. Jag äter bra på veckorna men helgerna spårar ofta ur. Jag äter tills jag mår illa och magen gör ont. Jag äter mängder av mat och jag gör det så att ingen ser. Jag köper när ingen ser och jag skyndar mig att stoppa i mig så att ingen ska ana vad jag gör. Jag skäms för hur jag håller på. Det var länge sedan jag hade hetsätningar regelbundet, men sedan flytten hit upp har jag haft det. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv. Jag borde ta en ny kontakt med ätstörningsenheten, men jag orkar inte riktigt. Jag önskar att min gamla psykolog hade hjälpt mig med det, men det gjorde han inte. Jag känner mig för trött för att själv ta tag i det hela. Jag är så trött. Hela tiden är jag slutkörd. Jag känner mig inte utvilad trots många timmars sömn. Jag är rädd att sambon ska tröttna på mig, rädd att han ska tro att det är honom jag är arg på. Jag är rädd att det ska fortsätta såhär, att jag inte ska hitta glädjen igen. Jag vill vara glad, jag vill vara den jag brukar kunna vara. Men jag hittar inte dit. Just nu finns ångesten i magen, ätstörningsdjävulen är redo på axeln. [KURSIV]Usch vad det är synd om mig, jag borde köpa en stor påse godis eller kanske beställa en pizza? Sambon är inte hemma ikväll, han jobbar sena kvällar hela veckan, han kommer inte märka något. Passa på, passa på![/KURSIV] Jag vet inte hur jag ska klara av att stå emot. Även om jag klarar mig ikväll så ska jag klara tre kvällar till ensam hemma. Ensam med mina djävular och troll. Ensam med ångesten. Sambon brukar ändå kunna muntra upp mig, han är bra på det. Jag får ringa någon. Ta en dusch. Borsta tänderna. Läsa en bok. Alla dessa strategier som jag fått hjälp att plocka fram på ätstörningsenheten. Alla dessa strategier som aldrig är starka nog när jag mår såhär pass dåligt. Strategier som bara kan vinna över trollen när trollen redan är svaga. Nu är det för svårt. Jag saknar styrka för att ta mig igenom det här. Just nu är maten den väg jag känner till för att dämpa alla känslor. Jag ska försöka stå emot. Att skriva är ytterligare en av alla strategier, därför sitter jag här. Kanske kan skrivandet hjälpa mig. Kanske inte.

11 november 2013 16:28

mosel

Det låter som du har en jobbig period. Har du en mejladress eller telefon till din gamla psykolog? Kan du inte skicka iväg ett mejl till honom och be honom att få hjälp med kontakt till ätstörniningsenenhten på den nya orten. Det kan han säkert hjälpa dig med. Ett annat tips om du akut behöver tala med någon är kyrkan där diakonissorna också fungerar lite som kuratorer och kan ha väl goda råd. Hoppas det löser sig med jobbet också. Lycka till!
11 november 2013 17:41

Eminemma

Men ååå, så ska inte arbete få en att må :(. Jag förstår att allt är tungt, kanske måste du sjukskriva dig och ta reda på om du är utbränd? Kanske räcker det att prata med en chef om din kollega. Kollegan får inte bete sig som han för, obegripligt!! Nåt måste du göra, och innan du orkar det får du vara snäll mot dig själv och kanske sluta banka på dig själv för maten? Maten verkar ju vara symptom på en orsak du själv inte styr över (jobbet). Klappa dig själv på axeln, du gör så gott du kan, sen kanske du hittar gnistan som sätter fyr på förändringsbrasan! Pepp!!
11 november 2013 18:50

svalu

Hej Tjohanna. Har du talat med din sambo om detta. Får inte den känslan av att läsa ditt inlägg. Gör det i så fall. Då kan du åtminstone förklara att du inte är arg på honom. För det är svårt ibland att se ens närmaste må dåligt och kanske inte våga fråga varför bara därför vi inte vill få det svar vi är rädda för. Hoppas det vänder för dig.

Tjohannas blogg

Svaghet

Kommentarer