För vem?

För fyra år sedan började jag en resa som jag aldrig hade trott var sann eller att jag faktiskt skulle klara. Vågen stod på 93.3 till mina 166 cm. jag började det året med att vara riktigt motiverad. Jag gick och tränade med en kompis och till slut så gick jag själv. jag började hälsa på roddmaskinen med "hello baby" så jag var inne i min egen värld! Den våren lyckades jag gå ner 30 kg och jag var så nöjd! men att hålla det borta var svårare. Jag hade precis inlett ett förhållande med min nuvarande sambo och sommaren lockade med grillningar och vin samt en och annan glass och godisbit. Det gick fort att börja gå upp i vikt igen för att äta mer än nödvändigt var det enda som jag hade rutin på. Det fanns ingen plan för hur jag skulle hålla vikten borta eller att fortsätta gå ner till målvikt utan jag började sakta öka till startvikt. Så nu står jag här fyra år senare med en högre startvikt än förra gången. Men har jag gjort det en gång kan jag göra det igen! Den största skillnaden den här gången är att jag har en plan för att inte bara omvandla min fysiska kropp utan även att omvandla mina tankar, känslor. Det blev en otrevlig tankekedja och slutar med ett destruktivt beteende. Jag vet inte hur ni har det men jag har alla möjliga ursäkter för att få äta både det ena och det andra. När jag är trött, ledsen, glad. Men framför allt för att trösta mig. Nu vill jag bryta detta mönster som är den största boven! Jag har nu nått mitt första delmål genom att komma under 95 kg och det var såå befriande. Det som jag tycker är jobbigast nu är att jag märker att på grund av min vikt undviker jag att träffa folk. En bekant som jag känt länge skall gifta sig. Vi skall bara gå på själva vigseln (så bekanta är vi!) men jag överväger att inte gå. Jag vill inte att någon annan skall se hur stor jag är. Min bild av mig själv är inte den jag ser i spegeln och jag vill inte att någon skall se denna för mig, nidbild. Veckan efter midsommar skall vi ha en återförening med alla kompisar som brukade hänga på somrarna när vi gick på högstadiet. Även där. jag vill verkligen inte gå för jag skäms. Det är inte alls så att jag gömmer mig hemma hela tiden men när jag skall träffa folk som jag intre sett på länge så vill jag verkligen inte. Så jag slutar att gnälla och gör något åt situation! som sagt första delmålet uppnått. Nu är bara frågan för vem gör vi denna resan. Gör vi det för att vi vill att andra skall tycka att vi är duktiga och byter ut "matberoendet" mot smicker från andra? Gör vi det enbart för vår egen skull? Men varför skulle det inte kunna vara en kombination som är det bästa! Genom att sätta upp egna mål och tillåta andra att berömma det!!!

13 maj 2013 09:39

lena64

bra beslut! eller bra att du tar ett beslut... och/men... att isolera sig tycker jag är naturligt i din situation, MEN jag tror ändå att folk inte bryr sig om vilken vikt man har...egentligen alltså... och sen tror jag att din vän som ska gifta sig, bryr sig mer om att du faktiskt kommer!! och tänk också vilken vinst för dig om du beslutar dig för att trotsa din nedsättande självbild och faktiskt gå på det där bröllopet! jag vet att folk dömer efter hur man för sig, alltså om du beslutar dig för att gå och gör det med självförtroende, så kommer folk respondera på den självkänslan... sen finns det alltid rötägg som ska snacka skit , men det får man kallt räkna med...:) jag förstår dig i dina funderingar om vem vi gör detta för... jag funderar dagligen på detta och kan förstå att en del av svaret ligger i det vi ser omkring oss, dvs trender etc.... men med vetskap om detta kan vi ju ändå ta egna beslut...kanske är det skönt att vara smalare mer hälsosam och lite lagom tränad...för att man ska MÅ BÄTTre helt enkelt! jag håller på dig och kämpa på!! pepp

Verthos blogg

För vem?

Kommentarer