Att leva med en skev bild av sig själv

Enda sedan jag varit liten har jag på nått sett haft problem med mat. Jag har alltid haft matdagar, vissa dagar har jag ätit mindre än en myra och andra dagar har jag ätit mat för tre dagar. Så matintaget har egentligen aldrig varit något problem. Förens jag kom upp i tonåren och fick de där kvinnliga kurvorna som gjorde att jag ville spy så fort jag såg mig själv i spegeln. Första gången som jag bantade var när jag gick i mellanstadiet eller när det var lågstadiet, gick i 3an. Kommer ihåg skolkortet från de året, hade på mig min favorit dress som bestod av röd vélor tunika och röda vélor byxor. Tyckte jag var jätte fin vid det tillfället, men nu när man ser tillbaka på kortet så ser jag ut som ett spöke för jag var så smal och jag var helt vit. Men där börjar min mathistoria. I 7 an började jag hetsäta och följden av att hetsäta är ju så klart att man får ångest och gör sig av med maten, samtidigt som jag vissa dagar struntade i att äta. Men det var ju normalt då för alla andra tjejer runt omkring mig struntade också i att gå till matsalen. Det var ju så långt att gå överskolgången… Vet att vissa av tjejkompisarna gick så långt i sina ätstörningar att det fick de på riktigt och ett av de största tecknen på det är ju att mensen försvinner. Men eftersom man var så obildad när man var så liten så fattade man ju inte hur illa det egentligen var med vännerna. Utan man såg bara på varandra som ett frågetecken och sa ” va vadå, har du inte haft mens på ett halvår, fan va skönt för dig” och så var det typ bra med den saken. Värsta perioden som jag hade varit nog gymnasiet. De personer som har haft problem med mat vet att det krävs så lite för att psyket ska bryta ihop. Det krävs så minimalt litet för att man ska börja straffa sig själv och ta kontroll över någonting. För det är ju typ det de hela handlar om, man är kontroll freak, och när allting annat är kaos så är det enda man kan kontrollera matintaget. Lite som att räkna kalorier fast man räknar antal många riskorn man äter etc. och hela gymnasietiden var lite så, vantrivdes så in i norden med att plugga men jag tog mig igenom det. Och jag vart starkare på utsidan. Sen under typ 2 an på gymnasiet kom jag på att i fall jag äter otroligt lite men av alla mål så kommer jag må fett bra och jag kommer bli smal igen. Och tjena vad rätt jag hade. De få kilona som jag redan vägde lyckades jag trycka ner till hela 52kg. Men efter gymnasiet har min vikt varit en jojo. . Men snart är den nog på rätt kjöl igen. Och det är lite det jag försöker göra nu också, men det går inte så bra eftersom jag gärna tar den där extra portionen bara för att det är gott, och sen får jag ångest över det.. Jag vet inte riktigt vilka problem jag har kvar, men jag vet att det är nått fel på mig. Det jag ser i spegeln ser inte de andra. De ser inte fläsket som väller ut vid magen, eller mina feta lår eller min stora rumpa. För frågan är egentligen hur fet man är när man är 167lång och väger 58-59. Och man tänker så så ser ju jag också att jag inte är tjock. Men sen helt plötsligt kan jag stå och ha panik och tårarna sprutar över att jag inte har nått att ta på mig för jag ser ut som en flodhest i allting. Önskar någon bara kunde rader ut mitt ideal. Radera ut att enligt mig själv är min ideal vikt 52kg och min midja ska vara 66,5cm. För jag vet vad som krävs för att jag skall komma dit ner. Jag vet hur jävla mycket slit det kommer kräva. Hur många mil på cykeln det kommer kräva varje dag. Och jag må hata den kropp jag har nu. Men jag är inte beredd att lägga så mycket tid på nått som skadar min kropp men som räddar mitt psyke. [LANK]http://idakristinajosefine.blogg.se[/LANK]

Yousofins blogg

Att leva med en skev bild av sig själv

Kommentarer