Passivitet

Livet står i ett mellanläge, det går varken framåt eller bakåt och det är frustrerande. Jag går sällan in till biblioteket för att sitta där, utan stannar istället hemma. Vad gör jag om dagarna? Jag tränar ibland, sitter framför datorn, läser lite facklitteratur. Kelar och busar med katterna, städar efter deras framfart. Jag vill verkligen skriva, men det gör jag inte. När jag har skrivit tio minuter är jag uttråkad igen och jag har ingen att bolla mina frågor till. Det mest exalterande som händer under dagen är när posten kommer och när min mamma kommer hem från jobbet. Jag är en tragisk person och det här är inget liv. Ännu mer tragisk eftersom jag bara klagar och inte gör någonting åt min situation. Jag hatar att vara arbetslös. Att inte ha någonstans att gå på dagarna, inga människor att träffa. Jag har ett jobb på gång ett par månader och väntar på att de ska höra av sig. Väntar, väntar, väntar, alltid denna passiva väntan. Varför kan inte jag vara någon annan? Någon av mina vänner, de där vännerna med mål och ambitioner, som kämpar. Som är inspirerande och inspirerade och alltid har någonting på gång. Som har strategier för hur de ska nå vad de vill. Och motivation. Vad jag hade gjort för att ha motivation. Livsmotivation. Som gör att jag inte sitter hemma och väntar på bättre dagar som inte kommer. Jag försöker lära känna människor i min nya stad. Går på kulturgrejer, försöker få kontakt med de få individer jag känner här. Det misslyckas. I slutet av kvällen sitter jag framför TV:n - min nyskilda mamma likaså men varje kväll ringer hennes vänner och hennes snubbe. Ingen ringer mig. Har jag själv satt mig i den här situationen? Jag vet inte längre. Jag förstår inte hur någon kan ha motivation.

aspekts blogg

Passivitet

Kommentarer