Känner du mig bättre?
Förra sommaren tog jag studenten, vilket var både den underbaraste dagen i mitt liv, men samtidigt den sorgligaste. Jag har alltid gillat att gå i skolan, jag har väl inte topp-betyg, men nöjd är jag. Min klass var dessutom den bästa! Vi var en väldigt stor klass, på 40 personer och visst, jag älskade inte alla, men jag fick många nära vänner som jag umgås med dagligen även idag. Jag gick på Hulebäck i Mölnlycke och gick på Samhäll Tvär, en linje som har samma mål och kurser som vanliga samhäll, men vi läser i projektform, dvs istället för prov så hade vi redovisningar och inlämningar. Vi arbetade även mer med tredje världen och klimatproblemen. Jag och min grupp gjorde bland annat en bok som heter KliMat, en kokbok med klimatvänliga recept, som vann en stor miljötävling, där vi konkurerade ut 1000-tals andra bidrag. Priset hämtade vi i Stockholm hos Sveriges miljöminster. Boken finns att köpa i vissa bokaffärer och för pengarna vi vann och tjänade på boken så åkte hela klassen till Uganda i tre veckor. En underbar resa, på så många sätt. Vi besökte slumområden, åkte på tredagars safari (kan berätta om natten jag blev magsjuk mitt i natten och senare inlåst på toan med en flodhäst utanför en annan gång) och besökte skolor osv.
Efter studenten hade jag en underbar sommar som inkluderade en resa till Magaluf med min bästa kompis Sarah, mååånga fester, kräftskivor och massor av bad och sol.
När sommaren var slut åkte jag till Jersey och jobbade som Au-Pair i en familj med fyra barn. Kanske inte det bästa beslutet jag gjort. Var för impulsiv och åkte till första bästa familj som mailade mig. Jag älskar Jersey och kommer alltid göra det, och jag träffade många roliga vänner, men min familj var inte något vidare. De bjöd aldrig med mig på middagen, jag fick äta senare, själv. Jag fick inte ta hem vänner, även när de inte var hemma, vilket de aldrig var. Jag var inte en au-pair, jag var en städerska. Barnen var gamla nog att gå i skolan, där även mamman jobbade som lärare. Så barnen kom hem när mamman gjorde det, dvs vid 6-7. Då slutade jag halv sju. Så det jag gjorde på dagarna var att städa och laga middag åt barnen. Väldigt ensamt.
Åkte hem gjorde jag i december, var hemma två veckor och sen åkte familjen till Gran Canaria. Åh vad underbart det var att vara med min fantastiska familj! Men jag saknade verkligen mina kompisar, som jag verkligen inte träffat tillräckligt. Nyår spenderades i Gran Canaria och det var rätt jobbigt. Alla mina kompisar var på samma fest och jag fick x antal samtal och sms den kvällen vilket gjorde att jag inte alls ville sitta på en resturang med familjen just då.
När jag kom hem började jag på en kurs på GU, kommer inte ens ihåg vad den hette, men jag gillade inte det alls iallafall. Bytte efter kanske 3 veckor till Religionsvetenskap. Trivdes inte så bra med det heller, då jag ironiskt nog insåg att jag inte alls var intresserad av religion. Började jobba på ett café på Landvetter Flygplats. Sen blev det sommar och då fick jag ett nytt jobb, Ica Kvantum, där jag är idag.
Livet just nu flyter på rätt bra! Har kommit på vad jag vill bli här i livet (sjuksköterska), så till höst söker jag in. Annars jobbar jag och är med familj och vänner. Och tränar gör jag ju med! Försöker komma igång så bäst jag kan, ska försöka träna 2 gånger per dag, vilket går bra nu när jag är ledig (i fyra dagar, hehe), men blir väl lite knepigare när jobbet kommer. Men jag löser det! Jag är helt säker på att jag kommer klara detta. Vill man, kan man. Hur svårt kan det vara?
Känner du mig lite bättre? Tänkte väl det!
Ha en bra kväll!
Kommentarer
-
Mitt blogginlägg idag inkluderade också frasen "Hur svårt kan det vara?" det kan vara precis hur svårt som helst, men som du säger vill man så kan man! Det gäller bara att vilja hela vägen! Lycka till!
Logga in för att skriva en kommentar.