3 år sedan förra inlägget

Skrattar lite åt mig själv, mitt i ledsenheten, åt mitt sega bloggande.

3 år har gått sedan jag och min man skilde oss. Han var otrogen, och troende som jag är så var det enda godkända anledningen till skilsmässa för mig. Det var väl egentligen lika bra, för med hans autism var han ganska jobbig att leva med. Satt mest vid datorn, gjorde inget hemma, ja ni vet hur män uppfostras. Så fort vissa män hamnar i ett förhållande blir de i stort sett handlingsförlmade.

I alla fall har jag nu en sambo (trots min kristna grundsyn) och har det faktiskt ganska bra. Han är undersköterska och vet själv vikten av hygien, kan ta hand om ett hem och vi har det roligt tillsammans. Han är deprimerad sedan många år, behandlas, men det kommer djupa dalar hos honom ändå.

Nåja, igår hade vi sovit hos svärmor och medan hon var på hälsocentralen tog jag en promenad Hortlax runt, när jag nästan var hemma hälsar jag på en katt som låg i diket. Främmande katter utomhus brukar antingen springa iväg eller komma och hälsa, denna låg kvar i diket och hälsade tillbaka men då såg jag att bakbenet låg konstigt, stannade och kikade nogrannare på henne. Ett stort sår på bakbenet, jag såg senor och muskler. Shiiiit, vad gör jag!

Ringde djursjukhuset, de bad mig vända mig till polisen. Ringde polisen och de tog mitt nummer och skulle se om det fanns en patrull i närheten. Gick ner till katten och hälsade ordentligt för att se om hon var agressiv eller skadad på annat sätt. Hon var tillgiven och jag fick klappa henne så jag satte mig ner och väntade på polisen. En tjej från föreningen kattakuten norrbotten ringde upp, de har ett nätverk där de kan ordna skjuts om skadade katter men jag sa att polisen nog skulle komma snart.

Jag satt seriöst i 1,5 timme innan jag trodde att svärmor var klar med styngtagning och träning med sjukgymnast och ringde och ringde och ringde henne. Såg henne fara förbi i bilen (satt alltså i ett dike bredvid en gång- och cykelväg). Tillslut svarade hon, när hon precis kommit in på sin gård hörde hon hur telefonen vibrerade. Så hon kom och hämtade oss. Kisselfickan var kelig och hade flera gånger försökt ta sig upp i knät på mig men jag ville helst att hon skulle ligga stilla, men katter alltså... Så hon hade satt i mitt knä väldigt länge, gosat och pratat lite med mig, stoppade in henne i jackan så att hon skulle ligga tryggt medan jag gick till bilen, där hade svärmor en filt redo som jag lindade in kissen i.
Hon låg så lugnt och stilla hos mig i bilen, inte alls som min äldsta katt som ropar och jolmar så fort han är i ett fordon.

Väl framme på Öjebyns djurmottagning fick vi ganska direkt komma in på ett rum där de undersökte om hon var chippad, vilket hon inte var, och hon fick komma ur filten. 
Hon kunde halvgå, dock förlamad i sitt skadade ben, men hon läckte urin och veterinären bedömde att hon var skadad så pass i ryggen att det inte var lönt att behandla. Hon fick en lugnande spruta medan de förberedde att sätta kanyl och ge resten av sprutorna. Då kom ägaren och hans storebror, ägaren var nog i eftergymnasialålder, typ arton. Jag vet inte riktigt hur det gick till att de fick höra talas om detta, kanske hade de anmält henne försvunnen och kattföreningen fått in anmälan eller att det var mitt facebookinlägg med foto på en köp- och säljsida som djungeltelegraferat, men de hann i alla fall vara med på själva avlivningen med mig och svärmor.

Jag var så tacksam över att mina tre katter kom och hälsade när jag kom hem, att de var friska och vid liv.

Mitt sätt att bearbeta trauman är att upprepa det för mig själv, att om det upperpas många gånger har jag lättare att ta mig ut hel på andra sidan. Som när pappa fick sin härtinfarkt, upprepade som ett mantra på vägen ner till akuten "min pappa har fått en hjärtinfark, det var inte oväntat, han har en hjärtinfarkt, min pappa har lviit hjärtsjuk" osv.
Så nu tänker jag igenom händelseförloppet om och om igen, halvgråter och städar . Tänker på en påkörd liten kattflicka, inte mer än ett halvår gammal, som just jag hittade, hon hade varit borta en vecka och tänker på vilken tur jag har som har en jättejobbig skrikig katt hemma som ligger i mitt knä och spinner, att han i alla fall lever, och att mina andra två katter ligger i soffan och sover.

Att skriva om det, rätt utförligt, hjälper också i processen.

Tack för mig.