1,1 mil and counting!
Japp, ni läste rätt. Igår var jag hos vårdcentralen och fick reda på att slemmet och infektionskänslan i halsen samt den allmänna tröttheten, vilket har avhållit mig från att träna i över två veckor, inte alls är någon infektion. Vårtrötthet gissade sköterskan på, knottriga stämband och hypokondri gissade jag på. Hursomhelst firade jag med att springa drygt en mil. Två timmar och 45 minuter tog det.
På tisdag ska jag springa blodomloppet, 1 mil. För första gången har jag hopp om att överleva.
Och jag har låtit bli att äta choklad i 22 dagar nu. Jag tänker inte ens på det längre. Det visade sig dock att bara låta bli choklad inte gör så mycket på vikten, vår nya tradition med familjemiddagar en gång i veckan gör att det blir en del efterrätter, och så vidare. Nu har jag i alla fall börjat springa igen!
Kommentarer
Logga in för att skriva en kommentar.
Ingen har kommenterat detta inlägget.