Så var det det där med att passa ihop hela livet. Tillvaron.
Familjeliv, viktnedgång, husefru och allt som kommer därtill.
Att någongång ta sig längre än förbi den där första månaden knökfull av motivation, som sedan dalar.
Vägde mig i torsdags. Dagens efter jag tröttnat på att se ut som jag gör.
94,3 kg. Herremin. Säger jag bara.
Förstår ni egentligen hur mycket det är. På mina ynka 157 cm.
Ett bmi på 38 %.
Jag har alltså 34 kg kvar till målvikt, kilon som känns som fastklistrade.
Hur fan ska jag kunna fixa det?
[KURSIV]Motivation.[/KURSIV]
[PUNKT]Nej, jag vill inte att min dotter ska växa upp och tycka att det är okej att vara väldigt överviktig, som om det inte skulle vara något ohälsosamt.
För att mamma är det.
[PUNKT]Jag vill heller aldrig [FET]NÅGONSIN[/FET] att någon unge i skolan ens får chansen att reta mitt barn, över att hennes mamma är fet.
Sorgligt, men vissa barn är så elaka.
[PUNKT]Syskon. Syskon syskon syskon.
Nu har vi försökt ett år med syskon. Jag är för fet.
Hans spermier mår bra och jag är för fet.
Det är mitt fel att min älskade inte får bli pappa igen.
Tråkigt läge för mig att jag har en hel jävla form med kärleksmums i kylen.
Ingen ide att stoppa i frysen, för dom går alldeles för fort att tina upp när man är sugen.
Tjoff i soporna.
Med diskmedel på. För säkerhetsskull.
För jag skulle helt klart kunna tänka mig att plocka upp den översta "ickeäckliga"- biten annars.
Vi använder cookies för funktion, analys och marknadsföring. Det innebär lagring eller åtkomst av data på din enhet eller webbläsare. Funktionella cookies är nödvändiga för att hålla våra tjänster säkra, förhindra missbruk av tjänsterna och för att se till att de alltid fungerar bra.